Until we bleed
Otur? Nej
Olycka? Nej
Lycka? Ja!
Utsikterna för vår sista vistelse i vår favoritlägenhet på Möllan var inte de
bästa när vi för två veckor sedan satte oss på tåget som skulle ta oss ner
till Malmö denna fredagskväll. Följande talade emot oss:
- Det var fredagen den 13:e.
- Diana var tvungen att jobba vilket betydde att hon inte kunde vara med oss.
- Vi skulle klara oss själva i the big city of Malmö.
- Eva höll på att spricka innan vi hoppat av tåget.
- Det var taxichafförens första dag på jobbet.
- Min biljett hade lika gärna inte kunnat scannas.
- Donnas lägenhet var tom, vi hade kunnat bli tvugna att sova på varandra.
Ja, med andra ord hade vi inte mycket på vår sida. Men brydde vi oss om det?
Självklart inte, och som vanligt blev det hela hur bra som helst!
Sushin var mumsig. Vi hittade en madrass. Vi hittade till Donna, och till Babel.
Framförallt hittade vi tillbaka. Min biljett fungerade. Kleerup var toppen. Musiken
var bra. Och sist men inte minst, vi hade varandra.
Morgonen efter denna underbara kväll vaknade jag av Sahara Hotnights skrikande
i min mobil. Jag drog mig upp, stapplade bort till väskan utan att hitta min mobil.
Sur och arg över att någon ringer klockan 08.00 en lördagsmorgon (tycker fortfarande
att det bör vara förbjudet) var det nog tur att jag inte hann svara. Detta humör ändrades
dock när jag för andra gången vaknade av att jag slog i mitt knä i golvlisten och
ringde upp tresvar. Det var Kyrkbacken. Jag hade fått blommor. För första gången
i mitt liv hade någon skickat blommor till mig. Jag smälte totalt och mitt arga
humör var borta.
Kristoffer hade vid detta laget lämnat oss och påbörjat sin resa hem. Jag och Eva
hade andra planer. Man kan ju faktiskt inte åka till Malmö utan i alla fall ett par timmars
springande i affärer trånandes efter kläder. Förutom shopping hann vi även med en mysig
frukost på Espresso House och stress utan dess like. Jag och Eva lärde oss denna
dag att vi inte kan klockan. Vi började med att springa med världens tyngsta
väska, som till råga på allt gått sönder, och slutade strosandes mot stationen
med all tid i världen. Men att vara på stationen 20 minuter innan tåget går är
ingen garanti för att man ska hinna på tåget innan det börjar rulla. Fem
sekunder var ungefär den tid vi hann hämta andan på tåget innan det rullade iväg. Helt
otroligt att vi aldrig kan lära oss.
Om jag smälte när de ringde från Kyrkbacken på morgonen kan jag nog säga att en
liten del av mig dog när jag väl hemma insåg att det var kära Rasmus som var boven i dramat.
Resterande delen av lördagen tillbringade jag sedan i soffan framför SATC innan
det var dags att börja kvällens Spekan-pass. Där blev det hängande och rännande
i garderoben mesta delen av kvällen vilket faktiskt gav mig träningsvärk. Detta
märktes väl i söndags då jag och Eva hade vår söndags-date i Friskislokalen.
Ännu mer känningar blev det på dansen efteråt. Men vad gör det när det är så
underabrt kul? Nu kan man faktiskt börja se ljuset i tunneln och jag älskar det!
♥
Fredag.
Nu lämnar vi oj och aj bakom oss för vilken sekund som helst knackar underbara Diana på dörren. Ikväll väntar tjejmys på Elme, och det är inte en dag för tidigt.
♥
Colours
I måndags var det fredag igen. Och ja, jag älskar att vara ledig en dag i veckan! När klockan slog 20.00 och mitt kvällspass var över tog jag mig snabbt till Köpmangatan och Rasmus för att få tillbringa lite tid med honom. Det var precis lika trevligt som vanligt. Som vanligt somnade jag som en prinsessa och gör jag det vaknar jag inte i första taget. Inte förrän när klockan ringer morgonen efter och Rasmus inte kan gå till jobbet inser jag att han legat vaken och hostat hela natten då jag sovit som en stock. Mycket vänligt av mig. Med en sjuk Rasmus och en trött Emelie fanns det inte mycket annat att göra än att somna om. Några timmar senare vaknade jag utvilad och blev då tvungen att inse att jag verkligen inte orkar gå till gymmet. Vem försöker jag lura egentligen? Det räcker inte att skriva in det i kalendern och försöka pränta in i huvudet att det kommer bli kul. Jag tror nog faktiskt inte att det blir det. Kanske om jag någon dag tvingar med mig Dennis. Han skulle kunna göra så att jag uthärdar i alla fall en timme vid maskinerna. Utan gym och inställd KS-behandling fanns det inga större anledningar att gå upp och större delen av dagen tillbringades därför i sängen.
Framåt kvällen hämtade jag upp Hanna och vi körde sedan mot Eva. Vi stapplar in genom dörren och ut i köket och vad möts vi av om inte Eva med händerna djupt nere i en bunke med deg. We love you! Underbar som denna flicka är hade hon knådat ihop sconesdeg till oss. Efter redogörelser av helgen som vi njutit av på olika håll värmdes tänger av alla dess slag upp och scones gräddades. Vi lämnar det där, och jag tackar för att ni är ni!
Sen var det hux flux onsdag och vår uppförsbacke blev till nedförsbacke. Veckans nedförsbacke bjöd på kvällsjobb, barngympa och födelsedag. Födelsedagsbarnet var morfar och det firades med ett litet kalas.
Sköna gröna killar, de ger aldrig upp.
Efter en dag på IKSC som bjöd på både stormöte och mormor-fika väntade en kväll då jag inte gjorde mycket för världen. Jag gick en runda och hämnade tillsist på Östra Esplanaden. Det var precis lika mysigt som vanligt att umgås med mina kära morföräldrar, vilket resulterade i att jag fastnade där. Även om jag träffar de precis varje dag blir det inte så mycket av just långa samtal och mys på kvällningen. Jag traskade sedan hem för att fortsätta mysa med mamma och vindruvor i mängder.
Klockan ringde på lördagsmorgonen och det var bara att dra sig upp. Plikten kallade och jag drog mig till jobbet. Nästan 9 timmar senare la jag benen på ryggen och skyndade hem. Det vankades nämligen förfest hos Elina. Mycket trevligt!
Efter en stunds kacklande och vinsörplande vandrade vi vidare mot Aktivitetshuset där årets VIF-fest väntade. Kvällen bjöd på en hel massa kära återseenden, dans, B-lagare, halka, bugg och skratt och när vi traskade hem i snön kunde jag konstatera att ännu en VIF-fest blivit succé.
Att vakna på Rasmus arm gjorde att jag fick precis en så bra start på dagen man bara kan få. Den fortsatte i samma anda med massa trevligt umgänge för att sedan avrundas med dansträning. Vi nöter, nöter och nöter och jag tycker faktiskt att det börjar ge resultat.
Stronger Than Jesus
Tänk att få börja varje vecka som jag fått börja denna. Med två lediga dagar.
Jag behövde verkligen dessa dagar för att få glida runt och bara göra det jag vill.
Igår var, precis som i måndags, ett typexempel detta. Jag hann umgås med mina
kära vänner och min kära mamma. Jag började dagen med en promenad med Sibbe för
att sedan möta upp mamma på IKEA. Där blev det lunch och shopping och jag sprang
på min drömhuvudgavel på fynd. Ren lycka!
Efter IKEA-besöket kom Dennis och vi traskade bort till Hartmans för en fika. Det
blev en mindre maratonfika och 2 ½ timme senare gick vi hem och jag körde för att
hämta Eva och ralla vidare till Hanna.
Hos Hanna blev det, som vanligt, en supertrevlig kväll. Skratt efter skratt avlöste varandra
och det var tyst ungefär 3 sekunder, då alla var tvungna att hämta andan en gång. Eva berättade
historier från Spekan med en otrolig entusiasm och Hanna fick mig och Eva att stortjuta av skratt.
Vi fick bekräftat att Hanna har ett allvarligt problem då det kommer till att samla på sig och jag
hann tydligen vara både mitt vanliga Emelie, skåning, bitch och ängel - i ett enda samtal.
Eva bad om vatten, Hanna tolkade rätt och kom tillbaka med vatten, melon och underbara muffins.
Vi startade en bokklubb och var tjejigare än vi någonsin tidigare varit.
♥
Linköping
Att pappa skulle till Linköping samma dag som jag var ledig från jobbet trodde jag
var ungefär lika sannolikt som att inte få en kund 19.59 när man slutar 20.00.
Men på något sätt stod vi i alla fall där, på Älmhults perrong, i måndags och
frös häcken av oss. Efter ett trevlig tur till Alvesta med Susanna och en inte
lika trevlig försening av nästa tåg var vi äntligen på väg mot Linköping och
min kära kusin. Trötta och iskalla kurade vi ihop oss på våra platser med varma
drycker, tonfiskrullar och ny musik i lurarna.
Jag hade förberett mig på att sitta en mindre evighet på tåget, men jag somnade
och helt plötsligt ryckte pappa liv i mig och sa att vi var framme. Då började
den otroliga vandringen till Johanna och efter ca 20 telefonsamtal hittade vi
tillslut och pappa lämnade oss för jobb. Johanna visade den mysiga lägenheten och
vi begav oss ut på en shoppingtur. Mycket mysigt! Efter detta var det dags för
en lika mysig och mycket god lunch. Johanna lämnade oss sedan för att cykla till
skolan och jag och pappa påbörjade vandringen mot tåget som skulle ta oss hem
igen.
När jag satt där på tåget på väg tillbaka till Älmhult med nya låtar i min
ipod och solen i ögonen kändes det nästan som att det var vår. Det var helt
underbart. Jag tyckte till och med att det var underbart att jag behövde kisa för
att över huvud taget se pappa som satt jämte, det är inte dåligt.
Det var jättekul att få se hur Johanna hade det långt i fjärran och tro det
eller ej så blev jag lite, lite sugen på att börja plugga igen. Lika kul var det
även att umgås med pappa en dag, ibland glömmer man hur mysigt vi faktiskt kan
ha det tillsammans bara vi två.
Väl hemma blev det en promenad och ett Core-pass innan jag fastnade framför datorn
för att sedan stupa i säng.
Bloggtorka
En fruktansvärd bloggtorka har härjat i Älmhult. I alla fall hos mig och mina vapendragare. Det gick till och med så långt att vi, för ett tag, förlorade en av de våra. Anna tog dock sitt förnuft tillfånga och återupplivade sin blogg. Och det med besked. Nu ligger vi andra så långt efter att jag börjar få bloggpanik. Därför har jag ikväll, då jag haft lite tid mellan de konstiga samtal jag besvarat på IKSC, skrivit inte ett utan två (!) inlägg. Jag tror att vi ridit ut stormen.
Eftersom det imorgon är en hel månad sedan jag plitade ner lite ord här följer nu en redogörelse för vad jag hittat på istället. Jag har:
- Målat mitt rum, igen.
- Påbörjat en AfterWork-tradition med världens härligaste gäng
- Dygnat i Köpenhamn
- Missat Trentemöller
- Sagt Hejdå till Amanda på party i Aktivitetshuset
- Umgåtts med Rasmus
- Dansat
- Börjat på core..
- .. och step
- Firat mamma
- Målat lite till
- Fikat
- Tränat våra underbara gympabarn
- Varit på vinkväll hos Lucas
- Valt och vrakat bland gamla grejer hos farmor och farfar
- Boxats med Eva
- Haft körkort i 1 år
- Umgåtts med nära och kära
- Dubbeldejtat på Elme
- Dansat på Spekan
- Firat John
- Myst med mormor och morfar
- Promenerat
- Blivit rak i ryggen och fått lika långa ben
- Shoppat upp mina pengar med mamma
- Hejat på damerna i Haganäs
- Kollat Black Sheep hos Eva
- Jobbat, jobbat och jobbat
Tiden går fort när man har roligt, och nu är det februari.
