IKEA
Första dagen på jobbet är nu över och jag måste säga att jag lugnt kan pusta ut. Visst, den kommande veckan är introduktion och upplärning men stället är toppen och min grupp är hur trevlig som helst. I like it a lot! Även om jag nu kommer sitta inne på ett kontor större delen av sommaren så känns det faktiskt bra. Dagen flöt på i en hiskelig fart och jag känner mig redan som hemma.
Men inte trodde jag att man skulle bli så trött av att jobba, vi skyller på alla nya intryck och all ny information.
Efter jobbet gick jag en av mina inte så ovanliga promenader, det var skönt. Jag hann även svänga inom pappa för att berätta om min första dag. Det känns konstigt, väldigt konstigt, att jag nu inte ska vara på Specab mer. I alla fall inte denna sommaren, nu när mitt jobb precis fyllt ett år och allt.
Jag har även hunnit bort till mormor och morfar en runda. Där blev det prat, lite TV och mina fötter fick sig en behandling, vilket var skönt! Det tackar vi mormor för.
Men åh vad jag hade velat vara utomlands nu. Vad jag hade velat vara på Mallorca nu! Nu, nu, nu. Ge mig!
Viva España
Det blev en mysig fotbollskväll hos Eva där vi samlades för att heja fram Spanien. Ja, alla utom Eva själv som av någon anledning valt att hålla Tyskland närmst hjärtat. Fotboll, skratt, prat och lite chokladkaka senare blåstes matchen av och lyckan var gjord. Underbart.
Nu får jag nog ta och gå och lägga mig. Imorgon börjar nämligen allvaret.
Nu får jag nog ta och gå och lägga mig. Imorgon börjar nämligen allvaret.
-En vatten, eller hur?
Efter många om och men och turer fram och tillbaka kom vi tillsist, klockan 22.10, fram till att vi skulle bege oss till Björket trots allt. Då satt jag här framför datorn osminkad, med brillorna på i min pyjamas och hade precis accepterat en lugn hemmakväll. Men nej, jag svarvade om, John kom och hämtade mig och vi åkte sedan till Eva. Där hämtade vi min partypingla och John körde oss sedan till Hässleholm. Det tackar vi för.
Efter förfest i bilen blev det dans och drinkar och det var hur bra som helst. När musiken tystnat tog vi oss i Davids bil till en grill för nattamat. Lite hamburgare och pommes senare åkte vi hem till kära Älmhult igen.
När klockan ringde idag och jag insåg att jag måste ta mig upp och jobba ville jag sjunka genom jorden. Fy fasen vad trött jag är. Så nu går jag och lägger mig i soffan och somnar framför beloved O.C.
Tack, tack, tack Eva för en riktigt rolig kväll!
♥
veckans skönaste
Med ny musik i öronen och solen i ögonen gav jag mig ut på en promenad. Idag var målet Bökhult och om jag säger att det var helt fantastiskt så räcker inte det. Jag tog mig ut på bryggan där jag satte mig för att filosofera och vila en stund. Helt underbart. Det ska jag göra varje dag, i alla fall varje dag då det är sol.
Hard work, work!
Idag fick jag även ett glädjande samtal från IKEA Kundservice. Det sa att de gärna såg mig som medarbetare och jag har nog inte riktigt förstått det än.
Det är konstigt egentligen. Det som för bara fyra dagar sedan såg ut att bli ett "sommarlov" med en hel massa ledighet och velighet tog en konstig vändning och nu ska jag alltså, på måndag, påbörja mitt vuxna liv. Eller nja, inte riktigt.
I alla fall så har jag fått jobb, och jag råkade nog ge av ett litet glädjetjut när Edvin ringde och berättade. Men vad gör det?
Hejdå lata dagar, hej (och välkommen) pengar!
Det är konstigt egentligen. Det som för bara fyra dagar sedan såg ut att bli ett "sommarlov" med en hel massa ledighet och velighet tog en konstig vändning och nu ska jag alltså, på måndag, påbörja mitt vuxna liv. Eller nja, inte riktigt.
I alla fall så har jag fått jobb, och jag råkade nog ge av ett litet glädjetjut när Edvin ringde och berättade. Men vad gör det?
Hejdå lata dagar, hej (och välkommen) pengar!
Speakeasy.
Hanna kom och hämtade upp mig för lunch innan det var dags för oss att påbörja ännu en arbetsdag/kväll på Speakeasy. Efter diverse ärenden beslutade vi oss för att äta på Hartmans där den goda salladsbuffén finns. Bra val och det blev en mycket mysig lunch.
Vi stämplade in på Speakeasy klockan 14.00 och då satte arbetet igång. Denna dag fick vi städa, duka, göra välkomstdrinkar, servera välkomstdrinkar, fylla på dricka, duka av (jag är alltid lika nervös över att tappa något, kanske för att jag alltid tappar något), diska och äta. Skoj! Som vanligt blev det en hel del dans, skratt, sång och elakheter i disken, men utan det vore det inte Spekanjobb.
Imorgon är det dags för ännu en grillkväll och jag tror att morgondagen blir minst lika rolig.
Tack för ännu en supertrevlig arbetsdag.
♥
Do I look like I sell drugs?
Efter en god frukost och en lång varm dusch känner jag mig allt lite piggare. Att det ska vara så svårt att gå upp på morgonen. Idag gick jag faktiskt upp precis då min klocka ringde, vilket jag tycker är ganska jobbigt. Dagar som denna, då jag måste komma upp i vettig tid, men ändå inte har jättebråttom till dagens första punkt brukar jag låta slumpen/ödet bestämma hur länge jag ska få sova, eller rättare sagt om jag ska få snooza 9 (minst 9) minuter eller inte. Idag drog jag en nitlott och fick asa mig upp till They wanna know.
För er som undrar kan jag berätta ett denna "lottning" om min sovmorgon går till ungefär såhär:
1. Klockan ringer
2. Jag letar reda på min mobil i sömnen
3. Jag tar upp mobilen, trycker upp luckan och trycker på en knapp
4. Jag gör allt jag förmår för att se om jag träffade rätt knapp (snooze-knappen) eller inte
5. Blir antingen överlycklig över att jag äntligen träffat rätt, eller skitsur och drar mig upp när jag insett att larmet är avstängt
Det här med att jag inte alltid träffar snoozeknappen kan jag försvara med att jag för det första inte vet var den sitter och att jag för det andra inte riktigt ser knapparna på mobilen. Spännande, spännande.
Snart är det dags för lunch med Rebecca och Hanna. Det ska bli mysigt och gott, hoppas jag hinner bli hungrig igen efter frukosten. Efter denna lunch är det dags för jobb i form av grillfest på Speakeasy, kul!
Nu tänkte jag vara lite snäll och göra frukost till Johan och Mikael.
För er som undrar kan jag berätta ett denna "lottning" om min sovmorgon går till ungefär såhär:
1. Klockan ringer
2. Jag letar reda på min mobil i sömnen
3. Jag tar upp mobilen, trycker upp luckan och trycker på en knapp
4. Jag gör allt jag förmår för att se om jag träffade rätt knapp (snooze-knappen) eller inte
5. Blir antingen överlycklig över att jag äntligen träffat rätt, eller skitsur och drar mig upp när jag insett att larmet är avstängt
Det här med att jag inte alltid träffar snoozeknappen kan jag försvara med att jag för det första inte vet var den sitter och att jag för det andra inte riktigt ser knapparna på mobilen. Spännande, spännande.
Snart är det dags för lunch med Rebecca och Hanna. Det ska bli mysigt och gott, hoppas jag hinner bli hungrig igen efter frukosten. Efter denna lunch är det dags för jobb i form av grillfest på Speakeasy, kul!
Nu tänkte jag vara lite snäll och göra frukost till Johan och Mikael.
Tyskland-Turkiet
Även om inte fotbollen nådde det resultat jag hoppats på, och även om det var tillfälligt avbrott all the time så måste jag säga att det blev en fantastiskt mysig kväll.
Med kycklingbitar och barbequesås, öl, popcorn, heja sverige-ringar, iste och Rebecca, Eva, Dennis och Sibbe kunde det inte bli annat än mys. Tyvärr blev det inte mycket fotbollstittande och det var inte tyst mer än två sekunder i rad, men så blir det ju alltid och jag kan inte säga att jag klagar. Denna kväll skedde planering på hög nivå och jag tror att man kan dra slutsatsen att någonting måste vara fel. Hur kan vi planera allting? Visst är det normalt att planera lördagens utgång och visst kan man planera aktiviteter som måste göras denna sommar. Men att planera utstyrsel in i minsta detalj till en maskerad vi 1. inte vet säkert om vi är bjudna till och 2. förmodligen (om vi nu är bjudna) inte kan gå på, och att jag nu vet precis vad mina vänner tänkt ta med mig på under min möhippa är kanske inte riktigt normalt.
I vilket fall som helst tackar jag för en toppenkväll kära vänner. Ge mig mer!
Nu väntar ännu lite O.C med Johan och Mikael. Hej beroende.
Med kycklingbitar och barbequesås, öl, popcorn, heja sverige-ringar, iste och Rebecca, Eva, Dennis och Sibbe kunde det inte bli annat än mys. Tyvärr blev det inte mycket fotbollstittande och det var inte tyst mer än två sekunder i rad, men så blir det ju alltid och jag kan inte säga att jag klagar. Denna kväll skedde planering på hög nivå och jag tror att man kan dra slutsatsen att någonting måste vara fel. Hur kan vi planera allting? Visst är det normalt att planera lördagens utgång och visst kan man planera aktiviteter som måste göras denna sommar. Men att planera utstyrsel in i minsta detalj till en maskerad vi 1. inte vet säkert om vi är bjudna till och 2. förmodligen (om vi nu är bjudna) inte kan gå på, och att jag nu vet precis vad mina vänner tänkt ta med mig på under min möhippa är kanske inte riktigt normalt.
I vilket fall som helst tackar jag för en toppenkväll kära vänner. Ge mig mer!
Nu väntar ännu lite O.C med Johan och Mikael. Hej beroende.
What a feeling.
Idag har varit en härlig dag om jag får säga det själv. Inte för att något utöver det vanliga hänt, men jag har haft en bra känsla inom mig hela dagen lång. Det har varit väldigt skönt.
Jag började min dag med lite kärt städjobb på Specab. Därefter trampade jag hem till lite Emelie-specialare, en utökad sådan kan tilläggas. Därefter fick jag ett konstigt sug efter att hoppa på vår studsmatta. Något jag för övrigt inte gjort sedan nittonhundrafrysihjäl, ungefär. Men jag drog fram den från buskarna den för några dagar sedan blev inputtad i och borstade av grenarna. Sen började min hoppning. Under denna stund kröp även solen fram på riktigt, då blev jag glad.
Det där med solen var nog en av dagens händelser och förmodligen en ganska viktig bidragande faktor till mitt välbefinnande om jag ska vara ärlig. Det bästa är nog då att jag städade klart tidigt på dagen vilket resultarade i en skön ledighet. Jag kunde med andra ord ligga och sova i solen på altangolvet, påbörja en ny bok i hängmattan och hoppa av ännu lite överskottsenergi med Kristian Anttila i öronen.
Idag har jag även tillbringat en massa tid med min kära familj, mys i överflöd.
Nej, nu kom mamma med ett helt flak Budweiser, eller som hon kallar det; perfekt fotbollsöl. Jag gissar på att fotbollsträffen med Rebecca, Eva, Dennis och Sibbe tillsammans med mamma och Johan kommer bli toppen!
Äntligen får jag träffa er, det är konstigt att man kan sakna så fort.
Over and out, ♥
Jag började min dag med lite kärt städjobb på Specab. Därefter trampade jag hem till lite Emelie-specialare, en utökad sådan kan tilläggas. Därefter fick jag ett konstigt sug efter att hoppa på vår studsmatta. Något jag för övrigt inte gjort sedan nittonhundrafrysihjäl, ungefär. Men jag drog fram den från buskarna den för några dagar sedan blev inputtad i och borstade av grenarna. Sen började min hoppning. Under denna stund kröp även solen fram på riktigt, då blev jag glad.
Det där med solen var nog en av dagens händelser och förmodligen en ganska viktig bidragande faktor till mitt välbefinnande om jag ska vara ärlig. Det bästa är nog då att jag städade klart tidigt på dagen vilket resultarade i en skön ledighet. Jag kunde med andra ord ligga och sova i solen på altangolvet, påbörja en ny bok i hängmattan och hoppa av ännu lite överskottsenergi med Kristian Anttila i öronen.
Idag har jag även tillbringat en massa tid med min kära familj, mys i överflöd.
Nej, nu kom mamma med ett helt flak Budweiser, eller som hon kallar det; perfekt fotbollsöl. Jag gissar på att fotbollsträffen med Rebecca, Eva, Dennis och Sibbe tillsammans med mamma och Johan kommer bli toppen!
Äntligen får jag träffa er, det är konstigt att man kan sakna så fort.
Over and out, ♥
Happy Birthday
Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är Johanna och Carolinas födelsedag! Hurra, Hurra, Hurra!
Grattis på födelsedagen världens bästa kusiner! ♥
Idag blir alltså mina kära kusiner hela 20 år gamla. Det är knäppt vad tiden går fort. Så nu är det dags för kalas # 2. I söndags firade vi i Ängelholm med Jönsson-släkten, god mat och mumsig efterrätt. Det var hemskt trevligt. Och dag blir det kalas på hemmaplan, vilket ska bli väldigt trevligt det med.
Nej, nu väntar smörgåstårta och kramar.
Grattis på födelsedagen världens bästa kusiner! ♥
Idag blir alltså mina kära kusiner hela 20 år gamla. Det är knäppt vad tiden går fort. Så nu är det dags för kalas # 2. I söndags firade vi i Ängelholm med Jönsson-släkten, god mat och mumsig efterrätt. Det var hemskt trevligt. Och dag blir det kalas på hemmaplan, vilket ska bli väldigt trevligt det med.
Nej, nu väntar smörgåstårta och kramar.
Måndag.
Mums vad gott det är med jordgubbsyoghurt! Och mums vad det är gott med jordgubbar!
Ännu godare är det nog ändå med glass, jordgubbar och chokladsås. Tyvärr är jag nog för mätt efter alla jordgubbar och all jordgubbsyoghurt, synd där.
Idag är det alltså måndag igen och jag har varit duktig och jobbat. Med musik i öronen är det faktiskt inte så dumt att stå där ute i fabriken. Det blev även en extra lång städning, vilket kanske inte är så ovanligt nu på sommarlovet. Idag var det dags för köket att få sitt och ni vill inte veta vad jag hittade längst inne i skåpen. Det var nog ett tag sedan någon var där inne och rotade om man säger så.
Nej, nu är det dags för en promenad. För hör och häpna; det regnar inte!
Idag fyller för övrigt min kära mormor år, grattis säger vi! ♥
(Jag hoppas att ni antecknat nu)
Ännu godare är det nog ändå med glass, jordgubbar och chokladsås. Tyvärr är jag nog för mätt efter alla jordgubbar och all jordgubbsyoghurt, synd där.
Idag är det alltså måndag igen och jag har varit duktig och jobbat. Med musik i öronen är det faktiskt inte så dumt att stå där ute i fabriken. Det blev även en extra lång städning, vilket kanske inte är så ovanligt nu på sommarlovet. Idag var det dags för köket att få sitt och ni vill inte veta vad jag hittade längst inne i skåpen. Det var nog ett tag sedan någon var där inne och rotade om man säger så.
Nej, nu är det dags för en promenad. För hör och häpna; det regnar inte!
Idag fyller för övrigt min kära mormor år, grattis säger vi! ♥
(Jag hoppas att ni antecknat nu)
Hope.
Så kul är det inte. Nej, att (vad som känns som) var och varannan minut bli påmind om att jag inte har något jobb eller att jag inte ska plugga och men andra ord inte vet vad jag ska göra i höst är inte alltid det ultimata. Så är det inte nu och så var det inte igår, eller någon annan dag heller för den delen.
Jag undrar egentligen hur många gånger jag har fått denna obligatoriska studentfråga de senaste veckorna. Okej, det är kanske inte så konstigt eftersom jag faktiskt, även om jag inte vill inse det, tagit studenten. Men ändå, nu räcker det.
Jag är trött på "Jaha, hur känns det nu såhär efter din student? Vad har du egentligen för planer inför hösten?" Eller nej, det jag egentligen är trött på är väl att inte ha ett bra svar på frågan. Fast det jag är mest trött på är nog ändå den min som infinner sig på dessa människors ansikten när jag avlagt mitt svar. Okej, det är kanske orättvist att påstå att alla frågeställares ansikten formas till denna uppgivna, oroliga "arma barn, vad ska det bli av dig"-min, men jag har sett min skörd av detta uttryck.
Tack för mig.
Jag undrar egentligen hur många gånger jag har fått denna obligatoriska studentfråga de senaste veckorna. Okej, det är kanske inte så konstigt eftersom jag faktiskt, även om jag inte vill inse det, tagit studenten. Men ändå, nu räcker det.
Jag är trött på "Jaha, hur känns det nu såhär efter din student? Vad har du egentligen för planer inför hösten?" Eller nej, det jag egentligen är trött på är väl att inte ha ett bra svar på frågan. Fast det jag är mest trött på är nog ändå den min som infinner sig på dessa människors ansikten när jag avlagt mitt svar. Okej, det är kanske orättvist att påstå att alla frågeställares ansikten formas till denna uppgivna, oroliga "arma barn, vad ska det bli av dig"-min, men jag har sett min skörd av detta uttryck.
Tack för mig.
22 juni
Ibland kan jag inte hålla mig, jag bara saknar det.
Ungefär som nu.
Men tack för att du är så bra, för att vi är så bra.
Ungefär som nu.
Men tack för att du är så bra, för att vi är så bra.
Midsommarafton
I fredags var det alltså midsommarafton med allt vad det innebär. Midsommarafton är väl den dag/kväll, om man bortser från födelsedag, julafton och nyår, som har och alltid haft en viss press på sig. Varje år är förväntningarna skyhöga och de flesta år blir man, tråkigt nog, besviken.
Men jag måste säga att jag detta år faktiskt inte hade något att klaga på. Jag blev inte besviken, fastän jag mot min vilja byggt upp en del av de där förväntningarna. Det klart, det hade ju inte skadat om John och Rickard varit på plats, men om man bortser från det så var det absolut toppen!
Det hela började 13.00 hos Rebecca/Räkan/Gurkan, med god jordgubbslunch. Sen rullade dagen på i en väldig fart och varenda sekund av de följande 15 timmarna var underbara. God mat och dryck, världens bästa sällskap, sång och skratt, dans och sist men inte minst en massa mys, kramar och kärlek. Det kan inte bli mycket bättre.
Så tack, tack, tack Rebecca för en toppendag!
Och tack, tack, tack alla andra, för att ni hjälpte till att göra den perfekt.
♥
Men jag måste säga att jag detta år faktiskt inte hade något att klaga på. Jag blev inte besviken, fastän jag mot min vilja byggt upp en del av de där förväntningarna. Det klart, det hade ju inte skadat om John och Rickard varit på plats, men om man bortser från det så var det absolut toppen!
Det hela började 13.00 hos Rebecca/Räkan/Gurkan, med god jordgubbslunch. Sen rullade dagen på i en väldig fart och varenda sekund av de följande 15 timmarna var underbara. God mat och dryck, världens bästa sällskap, sång och skratt, dans och sist men inte minst en massa mys, kramar och kärlek. Det kan inte bli mycket bättre.
Så tack, tack, tack Rebecca för en toppendag!
Och tack, tack, tack alla andra, för att ni hjälpte till att göra den perfekt.
♥
Midsommar.
Tänk att det redan är midsommar. Visst måste ni hålla med om att det är lite konstigt. Min midsommarkänsla är långt ifrån infunnen, men jag hoppas att det ändrar sig till imorgon. Imorgon ska det i vilket fall som hest firas, med känsla eller utan. Jag tror i alla fall att morgondagen kommer bli toppen. Och hur skulle den egentligen inte kunna bli det, när jag får tillbringa min dag med mina nära och kära. Det blir en heldag som startar med jordgubbslunch, mums!
Men jag kan fortfarande inte släppa dethär med att det redan är midsommar. Att det redan har gått ett år sedan vi var hos Hanna med way too many potatis. Konstigt är vad det är.
Nu har det även gått två veckor in på sommaren och denna vecka har även den haft sina stunder. Den har bjudit på både roliga och mindre roliga saker. Exempel på roliga saker är shopping med Rebecca i Malmö, visning av Dianas lägenhet, fika, midsommarshopping, ledaravslutning på Riddarön och fotboll. Fast det där med fotboll hör nog även till den sistnämnda kategorin, mindre roliga (alternativt tråkiga) saker. På denna lista har även jobb kvalifiserat sig. Okej, så tråkigt är det faktiskt inte att jobba. Men man kan väl säga såhär; det finns andra saker man kan göra som är så mycket roligare.
Glad midsommar.
♥
Siesta 2008.
Raindrops keep falling on my head.
Åh, vad lite sol hade gjort mig glad nu. Det är väl inte för mycket begärt?
Tänk att vädret kan göra så stor skillnad. Tänk vad man kan göra när det är sommar och sol, och vad man inte kan göra när det är sommar och regn. Precis.
Jag vill ha sol, värme, bad, stranden, sanddynor, musik, vänner, varma sommarnätter och allt annat som egentligen hör sommaren till. Istället bäddar jag ner mig framför TV:n, jobbar, städar rummet eller sitter här. Okej, det var lite (mycket) orättvist kanske. Men det känns så. Det ändrar vi med en tur mot shopping med Hanna och Rebecca imorn, mys!
Jag har precis tittat igenom mina bilder från Siesta. Denna underbara helg. Det ända jag kan tänka på nu är hur mycket jag vill tillbaka. Det var verkligen helt perfekt, alltihop. En helt perfekt helg och en början på en helt perfekt studentvecka.
Ge mig det igen.
Därför delar jag nu, i kommande inlägg, med mig av några godbitar.
Minnen, minnen, underbara minnen.
Tänk att vädret kan göra så stor skillnad. Tänk vad man kan göra när det är sommar och sol, och vad man inte kan göra när det är sommar och regn. Precis.
Jag vill ha sol, värme, bad, stranden, sanddynor, musik, vänner, varma sommarnätter och allt annat som egentligen hör sommaren till. Istället bäddar jag ner mig framför TV:n, jobbar, städar rummet eller sitter här. Okej, det var lite (mycket) orättvist kanske. Men det känns så. Det ändrar vi med en tur mot shopping med Hanna och Rebecca imorn, mys!
Jag har precis tittat igenom mina bilder från Siesta. Denna underbara helg. Det ända jag kan tänka på nu är hur mycket jag vill tillbaka. Det var verkligen helt perfekt, alltihop. En helt perfekt helg och en början på en helt perfekt studentvecka.
Ge mig det igen.
Därför delar jag nu, i kommande inlägg, med mig av några godbitar.
Minnen, minnen, underbara minnen.
Grabbkväll.
Efter en disk med mitt älskade O.C och en titt på studentfirandet med mormor och morfar börjar jag bli människa igen. Men jag kan inte säga annat än att gårdagskvällen är värd en förstörd söndag framför TV:n. Det som skulle bli en grabbkväll hos Eva med pizza, öl, fotboll och bortamatchsnack slutade till fåglarnas kvitter och tuppens vackra stämma i Lindhult.
I och för sig blev det faktiskt en grabbkväll, en riktigt trevlig sådan och stundtals var vi faktiskt mer män än kvinnor. Det började bra med god Amigomat, god dricka och en bra första halvlek. Men sedan hände något, den andra halvleken var på tok för händelselös och tråkig för att vi skulle kunna sitta och fälla våra vassa kommentarer så vi gled in på annat. Mitt i alltihopa kommer någon, som vanligt, med en brilliant idé: Ska vi inte åka till Köpenhamn?
Vi andra tre tar en titt på varandra och nickar instämmande; klart vi ska till Köpenhamn! Sagt och gjort, så fort matchen blåsts av trampade vi hem för att svarva om och bege oss till stationen. Men vad möts vi av när vi kommer fram om inte en låst väntsal och en tom skärm på perrongen. Suck. Vi måste tillslut inse att det inte går några tåg på lördagar. Fyra slagna hjältar får alltså trampa mot nya upptåg. Vi styrde kursen mot mitt rum men när vi cyklade förbi Sorello kunde vi inte hålla oss längre. Det blev en mellanlandning med efterrätt och Nix, mums!
Efter en trevlig stund på Sorello hamnade vi slutligen i mitt rum för lite förfest och tjejsnack, mysigt värre. Vid detta laget visste vi inte riktigt vad vi egentligen förfestade till, men att vi skulle dansa innan kvällens slut det var ett som var säkert. Ladan, som vi alla innerst inne visste att vi skulle hamna vid tillslut, kom på tal och vip så satt i i vår lilla Clio med mamma bakom förarsätet med siktet på Möllekulla. Det var vid denna tidpunkt vi tråkigt nog tappade en av de våra och fick fortsätta kvällen i en trio.
Ja, så anlädde vi till ladan där festen var i full gång. Det visade sig bli en helt kalaskul kväll med mycket nytt under solen, tack för det!
När vi kände att vi fått ut vad vi ville av kvällen traskade/sprang vi, med x antal stopp, till Lindhult där värme och en säng väntade. Där slocknade vi, tillslut, med en Dennis som sällskap. Vi tackar för sovplats!
Mysigt värre var det att vakna upp i samma säng som Eva, Rebecca och Dennis och prata igenom gårdagen.
Tack för en toppenkväll!
Och Hanna, vi saknade dig.
♥
I och för sig blev det faktiskt en grabbkväll, en riktigt trevlig sådan och stundtals var vi faktiskt mer män än kvinnor. Det började bra med god Amigomat, god dricka och en bra första halvlek. Men sedan hände något, den andra halvleken var på tok för händelselös och tråkig för att vi skulle kunna sitta och fälla våra vassa kommentarer så vi gled in på annat. Mitt i alltihopa kommer någon, som vanligt, med en brilliant idé: Ska vi inte åka till Köpenhamn?
Vi andra tre tar en titt på varandra och nickar instämmande; klart vi ska till Köpenhamn! Sagt och gjort, så fort matchen blåsts av trampade vi hem för att svarva om och bege oss till stationen. Men vad möts vi av när vi kommer fram om inte en låst väntsal och en tom skärm på perrongen. Suck. Vi måste tillslut inse att det inte går några tåg på lördagar. Fyra slagna hjältar får alltså trampa mot nya upptåg. Vi styrde kursen mot mitt rum men när vi cyklade förbi Sorello kunde vi inte hålla oss längre. Det blev en mellanlandning med efterrätt och Nix, mums!
Efter en trevlig stund på Sorello hamnade vi slutligen i mitt rum för lite förfest och tjejsnack, mysigt värre. Vid detta laget visste vi inte riktigt vad vi egentligen förfestade till, men att vi skulle dansa innan kvällens slut det var ett som var säkert. Ladan, som vi alla innerst inne visste att vi skulle hamna vid tillslut, kom på tal och vip så satt i i vår lilla Clio med mamma bakom förarsätet med siktet på Möllekulla. Det var vid denna tidpunkt vi tråkigt nog tappade en av de våra och fick fortsätta kvällen i en trio.
Ja, så anlädde vi till ladan där festen var i full gång. Det visade sig bli en helt kalaskul kväll med mycket nytt under solen, tack för det!
När vi kände att vi fått ut vad vi ville av kvällen traskade/sprang vi, med x antal stopp, till Lindhult där värme och en säng väntade. Där slocknade vi, tillslut, med en Dennis som sällskap. Vi tackar för sovplats!
Mysigt värre var det att vakna upp i samma säng som Eva, Rebecca och Dennis och prata igenom gårdagen.
Tack för en toppenkväll!
Och Hanna, vi saknade dig.
♥
Rikard Wolff
Kära elev i avgångsklassen: Använd solkräm
Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det var solkräm
De långsiktiga vinsterna med solkräm har påvisats av forskare, medan
resten av mina råd inte står på stadigare grund än mina egna snåriga
erfarenheter. Jag ska dig mina råd nu.
Njut av styrkan och skönheten att vara ung. Nej förresten, du kommer ändå
inte att förstå ungdomens styrka och skönhet förrän den avtar.
Men tro mig, om tjugo år kommer du att titta på bilder av dig själv och
minnas, på ett sätt du inte kan föreställa dig idag, alla möjligheter som
låg framför dig och hur fantastisk du egentligen såg ut. Du är inte lika
tjock som du tror.
Oroa dig inte för framtiden, eller oroa dig. Men kom ihåg att oro är ungefär
lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi.
De verkliga bekymren i livet kommer trolgen vara sådan du aldrig ens brytt
din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg
tisdag.
Gör en sak varje dag som skrämmer dig. Sjung.
Var inte vårdslös med andra människors känslor. Tolerera inte nån som är
vårdslös med dina. Använd tandtråd. Slösa inte tid på avundsjuka.
Ibland ligger du före ibland efter.
Loppet är långt och egentligen tävlar du bara med dig själv.
Kom ihåg komplimanger du får, glöm förolämpningar.
Om du lyckas, tala om för mig hur du bar dig åt.
Behåll gamla kärleksbrev, släng gamla kontobesked. Stretcha!
Känn ingen skuld om du inte vet vad du ska göra med ditt liv. De
intressantaste människor jag känner visste inte när de var 22 vad de skulle
göra resten av livet. Några av de intressantaste 40-åringar jag känner vet
det fortfarande inte.
Få i dig mycket kalk. Var snäll mot dina knän. Du kommer att sakna de när de
är sönder.
Kanske blir du gift, kanske inte
Kanske får du barn, kanske inte
Kanske skiljer du dig när
du är 40, kanske dansar du fågeldansen när du
fyller 75
Vad du än gör, håll inte på och beröm dig själv för mycket, men var inte
heller för kritisk.
Hälften av dina val är tillfälligheter. Alla andras också.
Njut av din kropp. Använd den på alla sätt du kan. Var inte rädd för den,
eller vad andra tycker om den. Den är det mest fantastiska du någonsin
kommer att äga. Dansa. Även om du bara kan göra det i vardagsrummet.
Läs instruktionerna, även om du inte följer dem.
Läs inga skönhetstidningar. De kommer bara få dig att känna dig ful.
Lär känna dina föräldrar. Du vet aldrig när de är borta för alltid.
Var snäll mot dina syskon. De är den bästa länken till det förflutna och
troligen de du kan lita på mest i framtiden.
Lär dig att vänner kommer och går men kom ihåg att hålla fast vid de bästa.
Arbeta hårt på att minska avstånden både geogarfiskt och i huvudet, för ju
äldre du blir, desto mer behöver du dem som kände dig när du var ung.
Bo nån gång i en storstad, men flytta innan du blir hård.
Bo nån gång vid havet, men flytta innan du blir för mjuk. Res.
Acceptera vissa ofrånkomliga sanningar: priser kommer att gå upp. Politiker
kommer att luras. Även du kommer att bli gammal.
Och då kommer du att fantisera om att när du var ung, då var priserna
rimliga, plitikerna storsinta och barn respekterade de äldre.
Respektera de äldre. Räkna inte med att någon annan ska försörja dig. Kanske kommer du att ha
sparpengar, kanske gifter du dig rikt, men du vet aldrig när det ena eller andra tar slut.
Greja inte för mycket med ditt hår, för då kommer du att se ut som 85 vid 40.
Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med de som ger dem.
Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det
gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och
återanvända det för mer än det är värt.
Men tro mig vad det gäller solkrämen.
Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det var solkräm
De långsiktiga vinsterna med solkräm har påvisats av forskare, medan
resten av mina råd inte står på stadigare grund än mina egna snåriga
erfarenheter. Jag ska dig mina råd nu.
Njut av styrkan och skönheten att vara ung. Nej förresten, du kommer ändå
inte att förstå ungdomens styrka och skönhet förrän den avtar.
Men tro mig, om tjugo år kommer du att titta på bilder av dig själv och
minnas, på ett sätt du inte kan föreställa dig idag, alla möjligheter som
låg framför dig och hur fantastisk du egentligen såg ut. Du är inte lika
tjock som du tror.
Oroa dig inte för framtiden, eller oroa dig. Men kom ihåg att oro är ungefär
lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi.
De verkliga bekymren i livet kommer trolgen vara sådan du aldrig ens brytt
din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg
tisdag.
Gör en sak varje dag som skrämmer dig. Sjung.
Var inte vårdslös med andra människors känslor. Tolerera inte nån som är
vårdslös med dina. Använd tandtråd. Slösa inte tid på avundsjuka.
Ibland ligger du före ibland efter.
Loppet är långt och egentligen tävlar du bara med dig själv.
Kom ihåg komplimanger du får, glöm förolämpningar.
Om du lyckas, tala om för mig hur du bar dig åt.
Behåll gamla kärleksbrev, släng gamla kontobesked. Stretcha!
Känn ingen skuld om du inte vet vad du ska göra med ditt liv. De
intressantaste människor jag känner visste inte när de var 22 vad de skulle
göra resten av livet. Några av de intressantaste 40-åringar jag känner vet
det fortfarande inte.
Få i dig mycket kalk. Var snäll mot dina knän. Du kommer att sakna de när de
är sönder.
Kanske blir du gift, kanske inte
Kanske får du barn, kanske inte
Kanske skiljer du dig när
du är 40, kanske dansar du fågeldansen när du
fyller 75
Vad du än gör, håll inte på och beröm dig själv för mycket, men var inte
heller för kritisk.
Hälften av dina val är tillfälligheter. Alla andras också.
Njut av din kropp. Använd den på alla sätt du kan. Var inte rädd för den,
eller vad andra tycker om den. Den är det mest fantastiska du någonsin
kommer att äga. Dansa. Även om du bara kan göra det i vardagsrummet.
Läs instruktionerna, även om du inte följer dem.
Läs inga skönhetstidningar. De kommer bara få dig att känna dig ful.
Lär känna dina föräldrar. Du vet aldrig när de är borta för alltid.
Var snäll mot dina syskon. De är den bästa länken till det förflutna och
troligen de du kan lita på mest i framtiden.
Lär dig att vänner kommer och går men kom ihåg att hålla fast vid de bästa.
Arbeta hårt på att minska avstånden både geogarfiskt och i huvudet, för ju
äldre du blir, desto mer behöver du dem som kände dig när du var ung.
Bo nån gång i en storstad, men flytta innan du blir hård.
Bo nån gång vid havet, men flytta innan du blir för mjuk. Res.
Acceptera vissa ofrånkomliga sanningar: priser kommer att gå upp. Politiker
kommer att luras. Även du kommer att bli gammal.
Och då kommer du att fantisera om att när du var ung, då var priserna
rimliga, plitikerna storsinta och barn respekterade de äldre.
Respektera de äldre. Räkna inte med att någon annan ska försörja dig. Kanske kommer du att ha
sparpengar, kanske gifter du dig rikt, men du vet aldrig när det ena eller andra tar slut.
Greja inte för mycket med ditt hår, för då kommer du att se ut som 85 vid 40.
Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med de som ger dem.
Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det
gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och
återanvända det för mer än det är värt.
Men tro mig vad det gäller solkrämen.
Discobowling.
"Och vems var dessa nio vanliga hamburgare?" Jag kan verkligen inte sluta skratta.
Vilken kväll det blev. Vilken mysig, trevlig kväll. Jag, Eva, Hanna, Rebecca, John, Sibbe, Rickard och Dennis packade in oss i två bilar och körde till Växjö för att lira lite bowling. Inte vilken bowling som helst, det vankades nämligen discobowling. Helfestligt!
Det blev öldrickande i bilen, tömning av mackförråd i bowlinghallen, utskällning av bowlinggubben, oanade skills av Hanna, gnidning av skorna utanför området och mat i massor (massor) på Mc Donalds. Med andra ord en toppenkväll med mina käraste.
Tack ♥
Vilken kväll det blev. Vilken mysig, trevlig kväll. Jag, Eva, Hanna, Rebecca, John, Sibbe, Rickard och Dennis packade in oss i två bilar och körde till Växjö för att lira lite bowling. Inte vilken bowling som helst, det vankades nämligen discobowling. Helfestligt!
Det blev öldrickande i bilen, tömning av mackförråd i bowlinghallen, utskällning av bowlinggubben, oanade skills av Hanna, gnidning av skorna utanför området och mat i massor (massor) på Mc Donalds. Med andra ord en toppenkväll med mina käraste.
Tack ♥
Madrid 27/5
Denna dag fick vi faktist en mindre sovmorgon, trots att det var en hemresa på schemat. När vi ätit vår sista frukost i det berömda köket och lyckats trycka ner alla våra ägodelar i väskorna satte vi fart mot stationen och flygplatsen. Vilken pärs det var att konka denna väska till flygplatsen. Upp, upp och ner för trappor hit och dit. Men stark som jag är klarade jag det och vi kom tillslut fram. Efter incheckningen, som för ovanlighetens skull av någon anledning framkallade näsblod, väntade några timmars väntan. Detta eftersom planet blev något försenat så jag och Frida passade på att mumsa i oss våra otroligt goda baguetter. Mums, mums, mums!
Som sagt fick vi vänta lite extra på planet som skulle ta oss till Köpenhamn men tillslut kom det och vi hade en trevlig flygning hem. Precis som på ditresan fick vi macka och dricka och precis som på ditresan somnade jag som en stock, socialt och bra.
Så landade vi då på Kastrup och allt var påväg att bli som vanligt igen. Okej, som vanligt blir det väl inte med Siesta och studenten bakom hörnet, men i alla fall.
På Kastrup var det fullt galej, vilket inte satt fel då vi var tvugna att vänta på tåget i två timmar. Det var nämligen dags för danska soldater att komma hem från krig och oroligheter i Afganistan och det var nära på folkfest på flygplatsen. Familj, släkt och vänner hade samlats och det var danska flaggor överallt. Jag och Frida bestämde oss för att vara med i firandet, men tog det kanske på lite för stort allvar. Vi båda två började nämligen storlipa när soldaterna fick träffa sina nära och kära igen. Men jag menar, man är väl inte mer än människa?
En tågfärd senare var vi tillbaka i lilla, men ack så mysiga, Älmhult och jag tackar så mycket för en härlig vecka!
♥
Som sagt fick vi vänta lite extra på planet som skulle ta oss till Köpenhamn men tillslut kom det och vi hade en trevlig flygning hem. Precis som på ditresan fick vi macka och dricka och precis som på ditresan somnade jag som en stock, socialt och bra.
Så landade vi då på Kastrup och allt var påväg att bli som vanligt igen. Okej, som vanligt blir det väl inte med Siesta och studenten bakom hörnet, men i alla fall.
På Kastrup var det fullt galej, vilket inte satt fel då vi var tvugna att vänta på tåget i två timmar. Det var nämligen dags för danska soldater att komma hem från krig och oroligheter i Afganistan och det var nära på folkfest på flygplatsen. Familj, släkt och vänner hade samlats och det var danska flaggor överallt. Jag och Frida bestämde oss för att vara med i firandet, men tog det kanske på lite för stort allvar. Vi båda två började nämligen storlipa när soldaterna fick träffa sina nära och kära igen. Men jag menar, man är väl inte mer än människa?
En tågfärd senare var vi tillbaka i lilla, men ack så mysiga, Älmhult och jag tackar så mycket för en härlig vecka!
♥
Madrid 26/5
Klockan ringer vid 07.00. Alldeles för tidigt för min smak. Vi tog oss upp och åt frukost innan vi med matsäcken i handen begav oss mot metro och tåg som skulle ta oss till Cercedilla. Det blev en lång tågresa och när vi väl var framme, uppe i bergen fick vi vänta en timme på det naturtåg vi skulle åka runt i. Vu fördrev tiden med fika bestående av café cortado och en crossant. Mysigt värre! Vad som inte var så mysigt med tanke på att vi skulle upp och vandra var det förbannat tröttsamma regn som enviades med att falla. Det regnade och regnade. Tåget kom och vi var ensamma vilket medförde vacker sång från oss alla. Det blev en trevlig stund uppe i bergen och utsikten var hur fin som helst! När vi kom upp till vår slutstation vräkte regnet ner och jag och Frida insåg, om vi inte tidigare gjort det, hur fel klädda vi var med våra leggings och collegetröjor. Men vi bet ihop och började vår vandring uppåt. Vi nådde ganska snabbt en informationsstuga där vi gick in för att komma bort från regnet en liten stund.
Hade vi velat nå toppen skulle vi inte gått in här. Inne i stugan sa de nämligen att vi inte skulle gå längre. Några hundra meter längre upp snöade det stora, stora snöflingor så vi fick vända om. Det enda positiva var att vi hann med samma tåg hem. Med andra ord blev även denna sista utflyckt betydligt kortare än vi först räknat med hemma i Sverige och vi fick tid för annat.
Tillbaka i Madrid klarade vi av den sista shoppingen och inhandlade grejer till vår flygmassäck. Vi gick hem för att packa och dona med maten innan det var dags för den sista måltiden tillsammans i Madrid. Denna måltid avnjöt vi på en spansk restaurang. Maten var mindre god men det kompenserades med fantastisk god sangria. Efter maten tog vi oss till ett café för nattfika och jag och Frida kostade på oss en god men dyr glass. Mums! Tack för en riktigt rolig sista kväll som vi kan sammanfatta med orden: "Det måste vara isen!"
Hade vi velat nå toppen skulle vi inte gått in här. Inne i stugan sa de nämligen att vi inte skulle gå längre. Några hundra meter längre upp snöade det stora, stora snöflingor så vi fick vända om. Det enda positiva var att vi hann med samma tåg hem. Med andra ord blev även denna sista utflyckt betydligt kortare än vi först räknat med hemma i Sverige och vi fick tid för annat.
Tillbaka i Madrid klarade vi av den sista shoppingen och inhandlade grejer till vår flygmassäck. Vi gick hem för att packa och dona med maten innan det var dags för den sista måltiden tillsammans i Madrid. Denna måltid avnjöt vi på en spansk restaurang. Maten var mindre god men det kompenserades med fantastisk god sangria. Efter maten tog vi oss till ett café för nattfika och jag och Frida kostade på oss en god men dyr glass. Mums! Tack för en riktigt rolig sista kväll som vi kan sammanfatta med orden: "Det måste vara isen!"
Madrid 25/5
Frukost i vanlig ordning bestående av müsli, macka och juice. Efter denna goda start på dagen tog vi en promenad till el Rastro, en gigantisk marknad med hur mycket folk som helst. Där blev det ännu lite shopping och jag fick äntligen inhandla några av mina älskade sjalar. Jippie. Efter en rundvandring på denna marknad tog vi en promenad till Retiroparken, med en mellanlandning på Starbucks. Retiroparken var även denna gigantisk och väldigt fin och mysig!
Efter en stunds vila gick jag och Frida tillbaka in till stan. Vi tänkte denns dag vara lite exra ekonomiska och utnyttjade ännu en rabattkupong ur Madrid Vision-häftet. Det blev kvällsmat på Pan Café och sällskap hade vi av en trevlig man från Venezuela. Äntligen visade sig solen! Vi satt på uteserveringen och gottade oss med solen i ansiktet och livet kändes allmänt härligt. Efter maten tog vi en promenad till Puerta del Sol och satte oss ner på marken för att få ut det sista av solen innan den gick ner bakom husen. Denna stund var en av de absolut mysigaste i Madrid. Här träffade även jag och Frida på en gubbe från Sevilla, han var trevlig och vi kunde öva vår spanska.
Väl hemma igen kom Jonas och hälsade på på rummet. Det blev ett trevligt och långt samtal innan det var dags att sova.
Efter en stunds vila gick jag och Frida tillbaka in till stan. Vi tänkte denns dag vara lite exra ekonomiska och utnyttjade ännu en rabattkupong ur Madrid Vision-häftet. Det blev kvällsmat på Pan Café och sällskap hade vi av en trevlig man från Venezuela. Äntligen visade sig solen! Vi satt på uteserveringen och gottade oss med solen i ansiktet och livet kändes allmänt härligt. Efter maten tog vi en promenad till Puerta del Sol och satte oss ner på marken för att få ut det sista av solen innan den gick ner bakom husen. Denna stund var en av de absolut mysigaste i Madrid. Här träffade även jag och Frida på en gubbe från Sevilla, han var trevlig och vi kunde öva vår spanska.
Väl hemma igen kom Jonas och hälsade på på rummet. Det blev ett trevligt och långt samtal innan det var dags att sova.
Madrid 24/5
Idag vaknade jag av att jag behövde gå på toaletten. Jag satte mig upp i sängen och märkte till mig stora förvåning att det var tomt och tyst i rummet. Konstigt tänkte jag och sträckte mig efter min mobil för att se vad klockan var. När det stod 14.40 på skärmen insåg jag att jag nog behöver dra mig upp och traskade trött ut i köket. Där satt mina vänner och åt, lika trötta som jag. När vi var mitt uppe i frukosten kom Jonas inhoppande i köket. Med orden; När ni känner att livet är värt att leva igen kan vi kanske ta det där museet? Visst, det låter bra Jonas tänkte vi och en timme senare var vi påväg mot Reina Sofia.
Det blev en kort rundvandring och en titt på Guernica, som faktiskt var väldigt imponernade. Efter en timme på Reina Sofia gick vi tillbaka in mot stan och jag och Frida traskade runt i affärer. Ett nöje man inte tröttnar på i första taget.
Efter lite shopping mötte vi upp alla för måltid nummer två på Fresc Co. Gott! Efter maten tog jag och Frida en lång, lång promenad och sedan blev det mys på rummet.
Det blev en kort rundvandring och en titt på Guernica, som faktiskt var väldigt imponernade. Efter en timme på Reina Sofia gick vi tillbaka in mot stan och jag och Frida traskade runt i affärer. Ett nöje man inte tröttnar på i första taget.
Efter lite shopping mötte vi upp alla för måltid nummer två på Fresc Co. Gott! Efter maten tog jag och Frida en lång, lång promenad och sedan blev det mys på rummet.
Madrid 23/5
Idag fick vi ingen sovmorgon utan var tvugna att asa oss upp tidigt för att ta oss till svenska skolan i Madrid där Josefin väntade oss. Det var en bra bit till skolan och taxin vi skulle ta sista biten fick vi vänta på en bra stund, i regnet. Väl framme på skolan, som vi trots allt kom till i tid, fick vi vara med på en spanskalektion. Vi fick se klassrummen och träffa Josefins klasskompisar, vilket var väldigt kul! Inte heller denna aktivitet tog den tid vi först trott. Men inte klagade vi på det när vi istället fick fördriva tiden på Madrids shoppinggator.
Senare på kvällen blev det middag på Ginos, en italiensk restaurang med riktigt god mat. Vi kunde utnyttja de rabattkuponger vi fick i Madrid Vision och som de smålänningar vi är blev vi väldigt glada.
Vi traskade efter maten hem till rummet där vi började vår förfest, eller ja inte jag. Jag höll mig ifrån alkoholhaltiga drycker eftersom jag vid denna tidpunkt fortfarande trodde på den gamla myten om att man inte kan dricka när man går på penicillin. I alla fall, förfesten började och när jag kom tillbaka in i rummet efter ett besök i köket möttes jag av nyheten att tjejerna hade röstat, och alla tyckte att jag skulle ringa Tody, för att få in oss på Kapital. Tody var förövrigt en kille vars nummer vi fått av Josefin. Ringde man till honom blev man uppskriven på en lista och kunde komma in på detta ställe, Kapital, som vi inte visste något om. Sagt och gjort, jag ringde Tody och klockan 01.35 stod vi utanför Kapital, helt enligt överenskommelserna. Tody kom och vi kom in på Kapital. Om vi tappat hakan över Madrids shopping tidigare i veckan var det ingenting mot hur vi tappade hakan när vi entrade detta ställe. Jag kan omöjligt förklara hur det såg ut där inne. Det måste helt enkelt upplevas. Kapital var ett dansställe, sju våningar högt. Det fanns otaliga barer och varje våning hade ett eget tema. En våning hade till och med en biosalong. Vi förmodar att denna våning var till för de som ville mysa istället för att dansa. Det var palmer, bomber med kalluft, konfettiregn och vita, tygbeklädda rum. Nej, det går inte att beskriva, och de foton jag har därifrån ger ingen rättvisa, alls.
Det blev en riktigt rolig kväll och vi träffade många nya härliga människor. Tack!
Senare på kvällen blev det middag på Ginos, en italiensk restaurang med riktigt god mat. Vi kunde utnyttja de rabattkuponger vi fick i Madrid Vision och som de smålänningar vi är blev vi väldigt glada.
Vi traskade efter maten hem till rummet där vi började vår förfest, eller ja inte jag. Jag höll mig ifrån alkoholhaltiga drycker eftersom jag vid denna tidpunkt fortfarande trodde på den gamla myten om att man inte kan dricka när man går på penicillin. I alla fall, förfesten började och när jag kom tillbaka in i rummet efter ett besök i köket möttes jag av nyheten att tjejerna hade röstat, och alla tyckte att jag skulle ringa Tody, för att få in oss på Kapital. Tody var förövrigt en kille vars nummer vi fått av Josefin. Ringde man till honom blev man uppskriven på en lista och kunde komma in på detta ställe, Kapital, som vi inte visste något om. Sagt och gjort, jag ringde Tody och klockan 01.35 stod vi utanför Kapital, helt enligt överenskommelserna. Tody kom och vi kom in på Kapital. Om vi tappat hakan över Madrids shopping tidigare i veckan var det ingenting mot hur vi tappade hakan när vi entrade detta ställe. Jag kan omöjligt förklara hur det såg ut där inne. Det måste helt enkelt upplevas. Kapital var ett dansställe, sju våningar högt. Det fanns otaliga barer och varje våning hade ett eget tema. En våning hade till och med en biosalong. Vi förmodar att denna våning var till för de som ville mysa istället för att dansa. Det var palmer, bomber med kalluft, konfettiregn och vita, tygbeklädda rum. Nej, det går inte att beskriva, och de foton jag har därifrån ger ingen rättvisa, alls.
Det blev en riktigt rolig kväll och vi träffade många nya härliga människor. Tack!
Madrid 22/5
Vi fick denna morgon en liten sovmorgon och klockan ringde och väckte oss vid 09.15. Det blev egenkomponerad frukost i vårt enkla kök och därefter var det dags för Madrid Vision. Vi åkte och åkte runt hela Madrid. Röd buss och Blå buss tog oss till alla platser värda att se och det var faktiskt väldigt trevligt och intressant. Efter denna åktur, som inte tog alls så lång tid som vi räknat med när vi planerade våra utflykter, var det äntligen dags för shopping! Shopping, shopping och shopping. Jag och Frida gick runt och tappade hakan flera gånger om när vi insåg hur bra shopping Madrid hade att erbjuda. Vi lunchade på Puerta del Sol och fortsatte vår shoppingrunda.
På kvällen blev det mat på det som visade sig bli vår favoritrestaurang, Fresc Co. Vilket ställe! När vi proppat i oss mat till sprickningsgränsen kände vi att det skulle sitta fint med en promenad. Sagt och gjort, vi gick och gick runt större delen av centrala Madrid, väldigt mysigt! Väl hemma stupade vi i säng, trötta och mätta.
På kvällen blev det mat på det som visade sig bli vår favoritrestaurang, Fresc Co. Vilket ställe! När vi proppat i oss mat till sprickningsgränsen kände vi att det skulle sitta fint med en promenad. Sagt och gjort, vi gick och gick runt större delen av centrala Madrid, väldigt mysigt! Väl hemma stupade vi i säng, trötta och mätta.
Madrid 21/5
Nu, tre veckor senare har jag fått tid att skriva om vår vistelse i den spanska huvudstaden Madrid. Eller tid och tid, jag tar en paus från jobbet och passar på. Känner jag mig själv rätt blir det nog inte av annars.
I alla fall,
Den 21 maj var det alltså dags för mig, Frida, Evelin, Tina och Frida att tillsammans med kära Jonas bege oss till Madrid för lite spanska influenser och lite övande på det spanska språket. Jag och tjejerna hade även kallt räknat med att vi skulle få all den sol vi behövde inflör balen, men det visade sig att vi hade fel. Totalt fel.
Tåget som skulle ta oss till Köpenhamns flygplats rullade in på Älmhults station 05.55 och vår resa kunde börja. Efter en baklängesresa anlände vi klockan 07.43 på Kastrup och inväntade planet. Allt gick ungefär enligt planerna och vi kom till Madrid som vi skulle. Väl framme väntade ett fasligt konkande på väskor upp och ner i tunnelbanorna men vi kom tillslut fram till vårt hotell, vandrarhem, eller ja rum och kunde pusta ut. Vi tryckte ihop oss i ett tremannarum och med lite vilja blev det faktiskt väldigt mysigt.
Vi gav oss efter en stund ut i Madrid för att få en uppfattning om var vi egentligen befann oss. Vi inhandlade veckans frukost och gick totalt vilse. Jonas blev orolig men vi kom tillslut hem oskadda och hungriga. Då var det dags att leta efter ett ställe att äta vår första måltid på. Det blev en av de berömda meny-restaurangerna och jag fick smaka på en äkta spansk omelett, gott! Efter maten gick jag, Frida och Jonas till en Irländsk pub för att kolla fotbollen.
I alla fall,
Den 21 maj var det alltså dags för mig, Frida, Evelin, Tina och Frida att tillsammans med kära Jonas bege oss till Madrid för lite spanska influenser och lite övande på det spanska språket. Jag och tjejerna hade även kallt räknat med att vi skulle få all den sol vi behövde inflör balen, men det visade sig att vi hade fel. Totalt fel.
Tåget som skulle ta oss till Köpenhamns flygplats rullade in på Älmhults station 05.55 och vår resa kunde börja. Efter en baklängesresa anlände vi klockan 07.43 på Kastrup och inväntade planet. Allt gick ungefär enligt planerna och vi kom till Madrid som vi skulle. Väl framme väntade ett fasligt konkande på väskor upp och ner i tunnelbanorna men vi kom tillslut fram till vårt hotell, vandrarhem, eller ja rum och kunde pusta ut. Vi tryckte ihop oss i ett tremannarum och med lite vilja blev det faktiskt väldigt mysigt.
Vi gav oss efter en stund ut i Madrid för att få en uppfattning om var vi egentligen befann oss. Vi inhandlade veckans frukost och gick totalt vilse. Jonas blev orolig men vi kom tillslut hem oskadda och hungriga. Då var det dags att leta efter ett ställe att äta vår första måltid på. Det blev en av de berömda meny-restaurangerna och jag fick smaka på en äkta spansk omelett, gott! Efter maten gick jag, Frida och Jonas till en Irländsk pub för att kolla fotbollen.
Student 2008
Jag kan inte på något vis, med alla ord i världen, beskriva denna dag. När jag inte kan förstå den själv känns det omöjligt att ens försöka sätta ord på den. Den var ofattbar, på alla sätt och vis.
Så många känslor, så mycket lycka, så många skratt och så mycket glädje.
Det var den bästa dagen i mitt liv, slutet på en underbar vecka. Slutet på tre underbara år. Eller nej, det var inte slutet. Bara för att vi inte går i skolan betyder inte det att vi är slut, SP05Ei.
Som Lars sa i sitt tal: Det är samma sak varje år. Folk lovar varandra att de ska höras av, att det inte alls kommer bli någon skillnad. Men så blir det inte. Jag har sett det så många gånger och vet att man glider ifrån varandra. Men på något sätt känner jag annorlunda för er. Som ni själva säger; ni är något extra SP05Ei, ni har faktiskt något extra. Så denna gången tror jag inte att det bara är tomma ord. Ni kommer hålla kontakten.
Klockan 07.30 den 5 juni började det som visade sig bli så mycket mer än jag någonsin vågat hoppas på. Klassen med stort K samlades hos Annie för champagnefrukost. Vi donade och fixade och jag kan nästan garantera att vi hade den godaste champagnefrukosten av alla, men det förtjänade vi efter allt slit för UF. Hos Annie blev det fotografering och mys innan vi traskade genom skogarna till kyrkan. Här väntade alla andra studenter och det blev en väldigt fin början på dagen. Kyrkan bjöd på sång, tal och min första, riktiga, gråtattack.
Efter kyrkan gick vi alla till Haganässkolan för att äta lunch. Det var dukat för långbord och mattanterna bjöd på potatissallad, kycklingspett, sallad och god jordgubbsefterrätt. Mums! Här fick vi umgås ytterligare en stund med våra klasskompisar och alla fick hålla sina tal. SP05Ei skippade talet och sjöng en sång istället, en mycket bättre idé. I matsalen var det även utdelning av stipendier och liknande och till min stora förvåning blev jag tilldelad ett i spanskan, tackar tackar Jonas. Innan vi visste ordet av var lunchen över och halva dagen förbi.
Efter lite friskluft och spring i skogen samlades vi i A12, en sista gång, där Marianne och Anders förberett en väldigt rolig Power Point presentation. Jag som inte trodde att vi ändrats något sen 1:an, ack så fel jag hade. Det blev presentutdelning, skriv i mössorna och tal. Till var och en av dessa saker föll en, eller flera, tårar. När Marianne och Lars höll sina tal klarade inte jag mer. Jag försökte faktiskt hålla mig och trodde inte att jag skulle göra mer än fälla några tårar, men här visade det sig att jag hade fel igen. Deras tal kombinerat med de bilder som kom upp i mitt huvud blev helt enkelt för mycket och jag började storlipa, tårarna föll och jag hulkade. Men ja, jag kommer verkligen sakna det. Jag kommer verkligen sakna oss!
När vi torkat våra tårar och tagit en tur i Haganässkogen gick vi till alla andra studenter i gymnastiksalen. Det som hände i denna sal under denna timme går helt enkelt inte att förklara. Jag kan inte sätta ord på den känsla som infann sig hos mig när vi alla var samlade här. Dansandes, kramandes, sjungandes och förväntansfulla, tillsammans.
Jag tror att ni som var i gymnastiksalen timmen innan utspringningen vet vad jag menar. Det går inte att förklara, och det tackar jag er för. Lyckligare än så tror jag att det är svårt att vara.
Klockan blev alldeles för snabbt 17.00 och det var alltså dags för den första klassen att springa ut. Det rullade på och helt plötsligt stod vi där, med tårar i ögonen och tittade på varandra. SP05Ei, ska vi ta dem?! JA! Och så sprang vi ut. Ut i friheten och ut mot framtiden. Det bästa av allt är ändå att vi gjorde det tillsammans. Att jag fick göra det med er, världens bästa klass, det gjorde allt.
Ute på grusplanen väntade släkt, vänner, blommor, kramar, tårar och lycka och jag kan fortfarande inte förstå det. Jag vill göra det igen, och igen, och igen och igen. Ta mig tillbaka!
Det blev en march till torget där tal och vårt fina flak väntade. Sång, skrik, lycka och SP05Ei, det finns inte mycket som kan slå det. Efter att vi kört några varv runt torget och skrikit tills dess att vår röst inte längre fanns traskade jag hem och mötte upp mina gäster. Det blev kramar i mängder, sång, presenter som jag tackar så hjärtligt för, mys, dans, skratt och god mat. Tack alla som kom och gjorde denna dag bättre än jag kunnat önska mig. Tack!
Kvällen sprang iväg och innan jag han blinka var det massa studenter på tomten vilket betydde att det helt plötsligt var dags att bege sig till SpeakEasy. Vilken kväll det blev. Vilken kväll och vilken natt. Här hade jag min, för dagen, sista gråtattack. Jag ville inte lämna er, jag ville inte lämna oss. Men vet ni vad, det har jag inte heller.
Now this is not the end.
It is not even the beginning of the end.
But it is perhaps, the end of the beginning.
SP05Ei, jag älskar oss och jag älskar allt vi var/är.
Tack för tre år av oförglömliga minnen.
Per aspera ad astra,
genom svårigheter mot stjärnorna.
♥
Så många känslor, så mycket lycka, så många skratt och så mycket glädje.
Det var den bästa dagen i mitt liv, slutet på en underbar vecka. Slutet på tre underbara år. Eller nej, det var inte slutet. Bara för att vi inte går i skolan betyder inte det att vi är slut, SP05Ei.
Som Lars sa i sitt tal: Det är samma sak varje år. Folk lovar varandra att de ska höras av, att det inte alls kommer bli någon skillnad. Men så blir det inte. Jag har sett det så många gånger och vet att man glider ifrån varandra. Men på något sätt känner jag annorlunda för er. Som ni själva säger; ni är något extra SP05Ei, ni har faktiskt något extra. Så denna gången tror jag inte att det bara är tomma ord. Ni kommer hålla kontakten.
Klockan 07.30 den 5 juni började det som visade sig bli så mycket mer än jag någonsin vågat hoppas på. Klassen med stort K samlades hos Annie för champagnefrukost. Vi donade och fixade och jag kan nästan garantera att vi hade den godaste champagnefrukosten av alla, men det förtjänade vi efter allt slit för UF. Hos Annie blev det fotografering och mys innan vi traskade genom skogarna till kyrkan. Här väntade alla andra studenter och det blev en väldigt fin början på dagen. Kyrkan bjöd på sång, tal och min första, riktiga, gråtattack.
Efter kyrkan gick vi alla till Haganässkolan för att äta lunch. Det var dukat för långbord och mattanterna bjöd på potatissallad, kycklingspett, sallad och god jordgubbsefterrätt. Mums! Här fick vi umgås ytterligare en stund med våra klasskompisar och alla fick hålla sina tal. SP05Ei skippade talet och sjöng en sång istället, en mycket bättre idé. I matsalen var det även utdelning av stipendier och liknande och till min stora förvåning blev jag tilldelad ett i spanskan, tackar tackar Jonas. Innan vi visste ordet av var lunchen över och halva dagen förbi.
Efter lite friskluft och spring i skogen samlades vi i A12, en sista gång, där Marianne och Anders förberett en väldigt rolig Power Point presentation. Jag som inte trodde att vi ändrats något sen 1:an, ack så fel jag hade. Det blev presentutdelning, skriv i mössorna och tal. Till var och en av dessa saker föll en, eller flera, tårar. När Marianne och Lars höll sina tal klarade inte jag mer. Jag försökte faktiskt hålla mig och trodde inte att jag skulle göra mer än fälla några tårar, men här visade det sig att jag hade fel igen. Deras tal kombinerat med de bilder som kom upp i mitt huvud blev helt enkelt för mycket och jag började storlipa, tårarna föll och jag hulkade. Men ja, jag kommer verkligen sakna det. Jag kommer verkligen sakna oss!
När vi torkat våra tårar och tagit en tur i Haganässkogen gick vi till alla andra studenter i gymnastiksalen. Det som hände i denna sal under denna timme går helt enkelt inte att förklara. Jag kan inte sätta ord på den känsla som infann sig hos mig när vi alla var samlade här. Dansandes, kramandes, sjungandes och förväntansfulla, tillsammans.
Jag tror att ni som var i gymnastiksalen timmen innan utspringningen vet vad jag menar. Det går inte att förklara, och det tackar jag er för. Lyckligare än så tror jag att det är svårt att vara.
Klockan blev alldeles för snabbt 17.00 och det var alltså dags för den första klassen att springa ut. Det rullade på och helt plötsligt stod vi där, med tårar i ögonen och tittade på varandra. SP05Ei, ska vi ta dem?! JA! Och så sprang vi ut. Ut i friheten och ut mot framtiden. Det bästa av allt är ändå att vi gjorde det tillsammans. Att jag fick göra det med er, världens bästa klass, det gjorde allt.
Ute på grusplanen väntade släkt, vänner, blommor, kramar, tårar och lycka och jag kan fortfarande inte förstå det. Jag vill göra det igen, och igen, och igen och igen. Ta mig tillbaka!
Det blev en march till torget där tal och vårt fina flak väntade. Sång, skrik, lycka och SP05Ei, det finns inte mycket som kan slå det. Efter att vi kört några varv runt torget och skrikit tills dess att vår röst inte längre fanns traskade jag hem och mötte upp mina gäster. Det blev kramar i mängder, sång, presenter som jag tackar så hjärtligt för, mys, dans, skratt och god mat. Tack alla som kom och gjorde denna dag bättre än jag kunnat önska mig. Tack!
Kvällen sprang iväg och innan jag han blinka var det massa studenter på tomten vilket betydde att det helt plötsligt var dags att bege sig till SpeakEasy. Vilken kväll det blev. Vilken kväll och vilken natt. Här hade jag min, för dagen, sista gråtattack. Jag ville inte lämna er, jag ville inte lämna oss. Men vet ni vad, det har jag inte heller.
Now this is not the end.
It is not even the beginning of the end.
But it is perhaps, the end of the beginning.
SP05Ei, jag älskar oss och jag älskar allt vi var/är.
Tack för tre år av oförglömliga minnen.
Per aspera ad astra,
genom svårigheter mot stjärnorna.
♥
Bal.
Balen 2008. Obesktivligt och underbart. Tack allihopa, det visade sig bli en av de bästa dagarna/kvällarna i mitt liv.
Den 3 juni 2008, vår baldag, kom snabbare än vi någonsin trott. Efter att, i ungefär tre år, gått och längtat efter denna dag var den helt plötsligt här.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag vet inte ens om jag har förstått. Jag vet inte om jag har förstått någonting över huvud taget. Jag tror inte att jag har det, och jag tror att det kommer dröja ett bra tag innan jag gör det.
I alla fall så började det hela klockan 13.15 med fixning av balfrisyr på Salong Monica. Där befann jag mig alltså för att förvandla mitt annars så vanligt hängande hår som dagen till ära fått skum i sig, till en balfrisyr. Det väntade en otroligt varm, men väldigt trevlig, stund i stolen innan min uppsättning var klar. Jag har fortfarande lite svårt att förstå hur det kan bli så bra som det faktiskt blev, när det 95% av tiden mest ser ut som ett enda stort kaos.
När frisyren var gjord och jag tackat för mig tog jag mig hem för att göra mig iordning och vänta in mina kära vänner. Tiden sprang iväg och jag måste tacka Carolina för hjälpen. Innan jag visste ordet av var alla på plats och klara för champagne och fotografering. När jag såg mina vänner, som är något utöver det vanliga i vanliga fall, redo för bal så var det med nöd och näppe jag kunde hålla tårarna tillbaka. Ni var det vackraste mina ögon någonsin skådat.
Efter fotografering och uppladdning tog vi oss till Björkparken där alla andra studenter väntade. Det var väldigt trevligt och x antal foton senare stod vi och väntade på bussen som skulle ta oss till kvällens slutliga mål; Möckelsnäs Herrgård.
Det blev en kväll med god mat, trevligt sällskap, vals och dans. Hur konstigt det än kändes att dansa i balklänning och hur dyr drickan än var i baren så blev detta en av de bästa kvällarna i hela mitt liv. Det var helt enkelt perfekt och jag ska inte försöka förklara något mer, det går helt enkelt inte.
Tack alla som gjorde kvällen oförglömlig.
Och tack John, för världens bästa sällskap.
Den 3 juni 2008, vår baldag, kom snabbare än vi någonsin trott. Efter att, i ungefär tre år, gått och längtat efter denna dag var den helt plötsligt här.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag vet inte ens om jag har förstått. Jag vet inte om jag har förstått någonting över huvud taget. Jag tror inte att jag har det, och jag tror att det kommer dröja ett bra tag innan jag gör det.
I alla fall så började det hela klockan 13.15 med fixning av balfrisyr på Salong Monica. Där befann jag mig alltså för att förvandla mitt annars så vanligt hängande hår som dagen till ära fått skum i sig, till en balfrisyr. Det väntade en otroligt varm, men väldigt trevlig, stund i stolen innan min uppsättning var klar. Jag har fortfarande lite svårt att förstå hur det kan bli så bra som det faktiskt blev, när det 95% av tiden mest ser ut som ett enda stort kaos.
När frisyren var gjord och jag tackat för mig tog jag mig hem för att göra mig iordning och vänta in mina kära vänner. Tiden sprang iväg och jag måste tacka Carolina för hjälpen. Innan jag visste ordet av var alla på plats och klara för champagne och fotografering. När jag såg mina vänner, som är något utöver det vanliga i vanliga fall, redo för bal så var det med nöd och näppe jag kunde hålla tårarna tillbaka. Ni var det vackraste mina ögon någonsin skådat.
Efter fotografering och uppladdning tog vi oss till Björkparken där alla andra studenter väntade. Det var väldigt trevligt och x antal foton senare stod vi och väntade på bussen som skulle ta oss till kvällens slutliga mål; Möckelsnäs Herrgård.
Det blev en kväll med god mat, trevligt sällskap, vals och dans. Hur konstigt det än kändes att dansa i balklänning och hur dyr drickan än var i baren så blev detta en av de bästa kvällarna i hela mitt liv. Det var helt enkelt perfekt och jag ska inte försöka förklara något mer, det går helt enkelt inte.
Tack alla som gjorde kvällen oförglömlig.
Och tack John, för världens bästa sällskap.
Frustration
Nu hände det igen. Jag hade precis skrivit klart ett inlägg om gårdagen, och börjat lägga in bilder då datorn får ett av sina, inte så ovanliga, ryck. Tack, nu är det borta.
Siesta.
Solen skiner och det har den gjort hela helgen, vilket har varit helt underbart. Det kan man märka inte minst på mina kinder som svider och ser allmänt röda ut. Det hoppas vi lägger sig till balen, som förövrigt är om två dagar. Jag kan inte förstå det, vart tar tiden vägen?
Jag har i alla fall haft en helt fantastisk helg och det känns konstigt att Siesta 2008 är över. Jag har gått och längtat och tänkt på denna festival hur länge som helst, och nu har den redan passerat. Men så är det ju med allt. Som sagt blev helgen hur bra som helst, bättre än jag någonsin vågat hoppas på faktiskt och jag har under dessa fyra dagar fått minnen för livet. Minnen med er, de absolut bästa.
I torsdags när vi anlänt till Siesta, totalt fullpackade, och efter många suckar och klagomål fått upp vårt tält och satt oss ner utanför vår nya enkla boning för att öppna vår första festival-cider/öl så hade jag en obeskrivligt bra känsla i magen. Äntligen. Jag har varit så orolig och konstig den senaste tiden och inte kunnat reda ut mina tankar och planer på något sätt. Det har varit så mycket press, så många måsten och så många tankar och funderingar om framtiden att jag nästan fått panik. Men i torsdags kom äntligen denna efterlängtade känsla över mig. En känsla av att det ordnar sig. Det kommer ordna sig. Jag ska ta den där stunden och känslan som kom därtill och spara någonstans, för jag lär behöva den igen. När jag tänker efter så ska jag ta alla dessa fyra dagar och spara någonstans, för det har varit obeskrivligt underbart och allt har bara känts så skönt. Så vill ja ha hela den kommande sommaren, tack. Jag vill ha solsken, musik, festival, nya människor och allt annat som denna helg har bjudit på. Och jag vill ha det med er, för att ni är ni. Ni är den där underbara känslan som jag haft hela helgen, personifierad. Tack för det.
Ikväll är det dags för den sista studentfesten innan the big one. Det är bara fyra dagar kvar, och jag vet inte vart jag ska bli av. Men i vilket fall som helst blir det tältning med alla underbara studenter, och jag ser fram emot det som bara den.
Ge mig denna helg igen, snälla.
Jag har i alla fall haft en helt fantastisk helg och det känns konstigt att Siesta 2008 är över. Jag har gått och längtat och tänkt på denna festival hur länge som helst, och nu har den redan passerat. Men så är det ju med allt. Som sagt blev helgen hur bra som helst, bättre än jag någonsin vågat hoppas på faktiskt och jag har under dessa fyra dagar fått minnen för livet. Minnen med er, de absolut bästa.
I torsdags när vi anlänt till Siesta, totalt fullpackade, och efter många suckar och klagomål fått upp vårt tält och satt oss ner utanför vår nya enkla boning för att öppna vår första festival-cider/öl så hade jag en obeskrivligt bra känsla i magen. Äntligen. Jag har varit så orolig och konstig den senaste tiden och inte kunnat reda ut mina tankar och planer på något sätt. Det har varit så mycket press, så många måsten och så många tankar och funderingar om framtiden att jag nästan fått panik. Men i torsdags kom äntligen denna efterlängtade känsla över mig. En känsla av att det ordnar sig. Det kommer ordna sig. Jag ska ta den där stunden och känslan som kom därtill och spara någonstans, för jag lär behöva den igen. När jag tänker efter så ska jag ta alla dessa fyra dagar och spara någonstans, för det har varit obeskrivligt underbart och allt har bara känts så skönt. Så vill ja ha hela den kommande sommaren, tack. Jag vill ha solsken, musik, festival, nya människor och allt annat som denna helg har bjudit på. Och jag vill ha det med er, för att ni är ni. Ni är den där underbara känslan som jag haft hela helgen, personifierad. Tack för det.
Ikväll är det dags för den sista studentfesten innan the big one. Det är bara fyra dagar kvar, och jag vet inte vart jag ska bli av. Men i vilket fall som helst blir det tältning med alla underbara studenter, och jag ser fram emot det som bara den.
Ge mig denna helg igen, snälla.
