This is not the end.
Då var man hemma igen. Hemma och vänder, för imorgon lastar vi bilen och kör mot S!esta. Det är helt galet, helt galet roligt!
Madrid har varit toppen, om man bortser från vädret. Vilken otur vi hade. Men som sagt, veckan visade sig bli hur bra som helst i alla fall och vi dämpade vår väder-frustration med shopping. Det kommer förhoppningsvis en bättre redogörelse om veckan någon gång framöver. Nu har jag nämligen inte tid. Nu var kanske fel ord att använda. Jag har rättare sagt inte tid förrän den 6 juni, men det tycker jag om.
Imorgon bär det alltså äntligen av till s!esta. Som jag längtat! Det ska verkligen bli helt underbart.
Idag hade jag förövrigt min sista skoldag. Min sista skoldag. Jag kan inte få nog av att säga det. Det känns fruktansvärt konstigt, alltihop. Jag har inte förstått det än, och kommer förmodligen inte göra det på ett tag. Allt jag gjorde idag var för sista gången. Sista lektionen, sista maten i matsalen, sista hänget i biblioteket. Det är verkligen med blandade känslor måste jag säga. För gud vad jag kommer sakna allt.
Gud vad jag kommer sakna oss.
Tält tre, here we come!
Madrid 21/5-27/5
Jaja, det ordnar sig säkert. Och innan jag vet ordet av kommer jag vara hemma igen. Hemma för att säga hej och packa om väskan till S!esta. Konstigt.
Nej, om jag skulle ta och packa det sista. Tåget går tidigt, alldeles för tidigt, imorgon.
Hejdå allihopa. Ha det så kul hemma i Sverige, så ses vi nästa vecka.
Jag måste bara få säga grattis i förskott. Imorgon är det nämligen min kära vän Rebeccas födelsedag. Och jag är inte hemma, det känns inte alls bra. Jag hoppas i alla fall att du får en riktigt härlig dag, och många fina paket.
Så, GRATTIS min älskade Reebok. Massvis med kärlek till dig från mig!
♥
Studentflak.
Det var i alla fall en trevlig liten resa dagen bjöd på. Eller ja, kanske inte för den fågel vi mötte. Mötte och dödade.
"Aaa, en fågel", hörde vi en lugn röst säga från förarsätet. Innan vi hann blinka sa det smack, och det enda tecken som fanns kvar av att vi kört på något var några fjärdar den stackars äckliga fågeln lämnade kvar på rutan.
Nej, nu ropar min vetevärmare på mig. Min varma och sköna vetevärmare. Min stora kärlek.
Helg, ge mig mer helg.
Helgen gick lika snabbt som vanligt och jag undrar varför den alltid måste springa iväg?
Denna helgen blev i och för sig en dag längre då jag och Hanna bestämde oss för att skippa fredagens skola och istället bege oss mot Växjö. I Växjö väntade mitt nya pass på att bli upphämtat men dagen hann även bjuda på lite shopping.
Efter att vi traskat i affärer och Hanna äntligen funnit sin studentklänning bjöd mamma på kycklingsallad, väldigt gott och mysigt!
Vi satte oss sedan i bilen igen för att köra mot kära Älmhult. Men först blev det ett stopp på Sko Punkten där vi alla inhandlade nya skor. Mamma fick ett par, jag fick två par och Hanna slog rekord med tre par. Så Hanna, nu ger jag dig officiellt ett skoförbud! Du har skor att slita till den dag du dör.
Väl hemma igen dröjde det inte länge innan Rickard gjorde oss sällskap. Vi traskade sedan bort till Sorello där vi, tillsammans med Fidde, avnjöt diverse drycker. Förfesten fortsatte hemma hos mig. En förfest vi inte riktigt visste slutet på. Allt vi visste var att vi, när natten kom, skulle befinna oss i rännstenen. Dock bestämde vi oss för att lämna Älmhult för en kväll och efter en trevlig bilfärd med sång, skratt och prat anlände vi i Osby, där vi tillbringade den resterande delen av kvällen. Mycket trevligt!
Lördagen kom och den började bra med en lång och stadig frukost tillsammans med Rickard. Helt plötsligt var klockan 13.00 och det var dags för mig och Hanna att entra Speakeasy. Det väntade nämligen jobb i form av IKEA-fest. Dagen bjöd på förberedelser, dukning och doning och även en kyckling-tallrik, vilket inte satt helt fel. Vi jobbade och slet och innan vi visste ordet av var klockan 18.00 och det droppade in folk. Tillslut var alla gäster i lokalen och festen satte igång. Det blev servering, avplockning, diskning och jobb i baren. Klockan 03.00 lämnade vi Speakeasy och våra härliga arbetskamrater, för att stupa i säng. Det blev en helt otroligt lyckad kväll och jag trivs som fisken i vattnet!
Inte att förglömma var det även denna dag den 17 maj. Detta betyder inte bara firande av nationaldag för alla som bor i Norge, utan även Pompa & Ståt. Det var min och Rebeccas namnsdag, så grattis till oss!
Jag vaknar denna söndag av att mamma kommer in på rummet och förklarar för mig att vi nu ska köra till Ljungby för ett besök på läkarstationen. Sagt och gjort och några timmar senare är vi hemma igen, en penicillinkur rikare. Nu håller vi tummarna för att jag blir frisk innan S!esta och studenten, annars.. Ja, vad ska jag göra annars?
Det har i alla fall varit en toppenhelg! En toppenhelg som också var min sista hemmahelg innan studenten. Det känns otroligt konstigt.
Men tack ska ni ha, allihopa, för att ni gjorde den så bra.
17 maj, Pompa & Ståt.
Men Rebecca, idag är det vår dag. Idag är det den 17 maj. Idag har vi namnsdag.
Idag är det Pompa & Ståt.
Massivs med kärlek från Rebeca till Rebecca, grattis till oss!
buy it, use it, break it, fix it
- Jag tror att jag börjar få hål i tanden.
- Jasså, det var inte bra. Har du ont?
- Ja, eller nja. Det gör ont i tanden när jag slår mig i huvudet.
Se det som chanser, inte risker.
Separationsångest.
Nej, nu vill jag inte höra mer. Denna dag har varit en enda lång påminnelse om att vi snart kommer splittras. En enda lång påminnelse om att jag snart inte har någon klass, inget SP05Ei, ingen trygghet. Och nu börjar jag snart gråta. På riktigt.
Visst, det ska bli så otroligt skönt att slippa skolan. Så otroligt skönt att springa ut, med er, och inte behöva tänka mer på läxor, prov, inlämningar, redovisningar och annat skit. Det ska det verkligen bli. Men ändå, när vi står där, på scenen och hoppar och skriker, ja då är det slut. Då är skolan slut, klassen borta och tryggheten bortblåst. Så jag hade nog gärna väntat lite till, bara lite.
Tre veckor kvar till balen, idag. Under dessa tre veckor ska jag tillbringa sju dagar i Madrid och fyra dagar på S!esta. Av dessa tre veckor är det sex lediga helgdagar, vilket inte lämnar många dagar orörda. Eller nej, orörda är inga dagar. Det är verkligen fullt upp ända till studenten, men det tycker jag om.
Nej, om man skulle ta tag i någon av de grejer jag har kvar på min jobbiga-saker-att-göra-lista. Det borde jag, men det orkar jag inte. Inte alls, för min motivation har redan sprungit ut, för längesen.
Skratt, värme och glädje.
Lördagen kom och det betydde födelsedagsdags för Johan. Efter en tidig (!) uppstigning väcktes han av sång och paket. Det blev en mysig och solig dag och jag hoppas han är nöjd med sin 14-årsdag. Framåt kvällningen kom Anna och vi begav oss, med hjälp av mamma, till Bökhult där vi trodde att det skulle vara grillning. Det visade sig att inte en själ behagat komma. Mamma tvingade med oss tillbaka, eftersom hon inte ville lämna oss ensamma med alla hemska tyska gubbar, och vi hoppade istället av på grillning hos Sibbe. Där blev det förfest med nära och kära, hur mysigt som helst! Mamma kom och hämtade oss, efter en stunds förfestande, och vi satte kurs mot Osby, igen. Mellanlandning för fest på lekparken innan vi entrade öltältet, igen. Många kära återseenden och möten med nya människor. Det blev, om möjligt, värre än gårdagen och jag kan inte annat än tacka för en perfekt kväll! Det var riktigt, riktigt roligt. Tack för att ni förgyller mina dagar!
♥
Nu befinner jag mig mitt i en mindre flykt från solen. Jag gjorde misstaget att lägga mig för en minuts vila på stuttsmattan tillsammans med min ipod, och för ovanlighetens skull somnade jag. När jag nu, en stund senare vaknat, är det med en fin början på en röd färg över rygg och armar. Snyggt!
Jag har under denna flykt lyckats lokalisera min sista KitKat Chunky Peanut, och då även ätit upp denna. Jag lär nog få vänta ett bra tag innan jag får se dem igen!
Nej, nu är det nog dags att gå ut i solen och bygga på solexemen.
Aj aj aj
10 maj
Jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. 14 år är mycket, det får inte gå så fort!
I alla fall, grattis på födelsedagen Johan, världens bästa!
Mallorca 2007, ta mig tillbaka!
3/5
Samling med klassen för väntan på bussen som skulle ta oss till Dublin. Stackars Rickard kan inte haft en rolig bussfärd, då han hamnade jämte mig, som sov hela vägen. Från det att jag satte mig i bussen, tills dess att den stannade i Dublin. Men det var skönt och välbehövligt!
Väl framme tog vi oss in till staden och gick, tillsammans med Marianne, och åt. Jag, Hanna, Rebecca och Marianne på Bagel Factory, det kan inte bli bättre! Efter en riktigt god bagel fortsatte historieundevisningen med Marianne i spetsen. Vi hann även gå in i några affärer, köpa en smoothie och sitta i solen och njuta, innan det var dags att ta sig tillbaka till stationen, fräschare än någonsin! Det kändes bra.
Det var nu det hände. Någon nämde något om ett pass, och då slog det mig. Pass, vart är mitt pass?! Ja, efter en genomletning i alla mina väskor fick jag konstatera att jag inte hade det. Jag fick samtidigt äta upp mina ord om hur dumt det är att kopiera sitt pass och ha en kopia med sig. Marianne och Anders, varför skulle detta vara bra? Jo Emelie, det vet du nu.
Jag kom i alla fall, tillslut, hem till Sverige och det enda som återstod var en bilresa hem, på rätt sida vägen. När vi körde in på grusvägen här hemma märkte vi att det blivit sommar. Det var helg grönt överallt och värme i luften, fast klockan var mitt i natten. Nu fick vi säga hejdå och det kändes otroligt konstigt att gå och lägga sig själv, i sin egen säng. Det räckte att jag kom innanför dörren, att jag hörde bilen köra iväg, så saknade jag mina vänner.
Vad jag än skriver så kommer det inte kunna beskriva denna resa. Det finns inte ord och allt jag kan säga är tack.
Tack för allt, allihopa!
SP05Ei, det är inte länge kvar nu.
♥♥♥
2/5
Jag blev uppringd till kontoret där Sharon väntade. Efter en trevlig pratstund om Irland, Galway, framtiden och min praktik blev det dags att säga hejdå. Det blev många kramar och jag fick en liten gåva, i form av presentkort. Sharon, som annars är en hård kvinna mjuknade rejält och sa att jag fick komma när jag ville, det var bara att leta upp henne så skulle hon fixa jobb. Det där kommer hon nog få stå för, för jag vill tillbaka!
Ja, så var det dags att lämna jobbet och säga hejdå till alla. Jobbigt! Glömsk som jag är hade jag dock glömt min skåpnyckel hemma, så det var bara att åka tillbaka till jobbet när jag varit hemma och hämtat den. Men först blev det en sista måltid med familjen, så gott och så mysigt! Det blev en lång pratstund med vår mamma och pappa. De är verkligen hur härliga som helst!
Men som sagt så begav jag mig in till River Island igen och lämnade min nyckel och sa hejdå en gång till. När jag kom tillbaka hem märker jag på mina kamrater att något är lurt. Jag vänder blicken mot vårt takfönster, och vad ser jag där om inte lillebror! Rebecca och Hanna hade alltså sett sig chans, när jag inte var hemma, och ett nytt terrordåd vad ett faktum. Jag blev inte glad kan jag säga.
Efter en fight blev det packning, packning och packning. Det gick relativt smärtfritt och vi packade ner det mesta innan vi begav oss ut för sista gången. Vi gick till en nyfunnen bar, kallad The Cellar, där den del av vår klass som befann sig där var på g, minst sagt! Där blev det en äcklig drink och en gratisöl. Vi styrde sedan stegen mot goda drinkar, Bar 903, och efter förfest gick vi upp till Cuba. Det blev en toppenkväll som slutade på Supermacs, med muffins och glass som vi inte haft tid att prova. Mums! Spelmaskin, halva muffinsen i skon och tuggummit på jackan, med andra ord perfekt!
Hem och packa lite till och klockan hann bli mycket innan vi tillslut, med alarm ställt på 04.45, då vi skulle packa det sista, somnade.
1/5
Torsdag betyder students night out i Glaway, och eftersom vi inte var ute förra torsdagen var en utgång denna kväll ett måste! Efter en smaklig måltid hemma begav vi oss än en gång ut i city. Det blev förfest på Bar 903, med otroliga drinkar och shots. Med en inbjudan till collegefest i bakfickan bestämde vi oss tillsist för att åka ut och se vad det var. Vi sprang till Spar och köpte med oss lite dricka, mellanlandade på en äng med nässlor och mötte Oskar med kompis. Vi började vår vandring till festen och möttes av x antal studenter, från alla världens hörn, på en gräsmatta. Det var ingen musik så långt örat nådde och med förklaringen att de hade blivit utslängda, allihopa, begav vi oss till nästa hus. Där stannade vi i ungeför 10 minuter innan taxin kom och hämtade oss för att ta oss tillbaka till city. Där blev det istället nattklubb, i form av Cuba, och kvällen blev hur bra som helst!
30/4
På jobbet blev det larmning, provrum och skoavdelningen och dagen gick ganska fort förbi. Klockan 17.00 kom John och mötte mig och vi påbörjade vår promenad hem. Det blev en härlig promenad med en lika härlig paus vid havet. Hemma väntade som vanligt vädligt god mat och efter att ha avnjutit ännu en måltid hos familjen Shaughnessy blev det fotboll på The Living Room. Chelsea-Liverpool med SP05Ei, hur mysigt som helst!
På bussen hem möter vi två svenska killar och blir bjudna på collegefest under fredagkvällen.
29/4
Jag vaknade denna morgon med en ännu värre förkyldning så det blev extra te med Mary idag igen. Allt gick i slomotion idag, eftersom jag började bli sjuk och jobbdagen var lång, lång och lång! Jag stod nog mest och höll mig om min stackars mage, mådde illa och snorade borta vid mina skor med lama försök till att vara trevlig.
Efter jobbet blev det en tur till apoteket för inköp av botemedel och vi åkte sedan hem för att göra oss iordning. Det var ju nämligen dags för returmötet mellan Barcelona-Man Utd och denna match avnjöts på Kling Head. I alla fall halva matchen. Jag och John gick ut i halvlek för att ta lite luft, vi ställer oss utanför ingången och när vi sedan ska gå in igen har det kommit två vakter till dörren. Jaha tänker jag innan de frågar efter ID. Av okänd anledning hade jag inte med mig mitt pass denna kväll men tänkte att eftersom alla mina grejer ligger där inne, och att vi faktiskt bara stått utanför i halvlek, så borde jag ju komma in. Men nej, så kul skulle vi inte ha det och det slutade med att John fick gå in och hämta stackars Hanna och Rebecca, som fick komma med mina grejer. Vi tog bussen hem, där vi fick avsluta kvällen med prat och mys, vilket inte var fel det heller.
28/4
Det blev frukost med Mary som bjöd på extra te eftersom jag dragit på mig en förkyldning efter helgens bravader. Bussen gick 09.28 och jag befann mig på jobbet klockan 09.00. Jobbdagen gick fruktansvärt snabbt, kanske med tanke på den stora leverans med nya grejer vi fått. Det var skor, kläder och accessoarer lite överallt och det var bara att packa upp och larma. Lunchade gjorde jag tillsammans med Hanna och Sara på det mysiga cafét precis vid River Island. Toast, chips och en varm choklad med jordgubbar och grädde gjorde luchen till ett riktigt kalas!
Efter jobbet kom Hanna och Rebecca och mötte mig och vi gick sedan en stund i city för att shoppa. Jag hittade denna dag min studentklänning, vilket kändes väldigt skönt, och jag fick ett problem ur världen. Eftersom vi under lunchen ringt hem och avbokat middagen för att istället ge oss ut till beloved Salthill kunde vi alltså inte åka hem och äta. När vi gjorde detta samtal var det strålande solsken, men eftersom vi befann oss på Irland ändrade sig detta rätt snabbt. Det fina vädret försvann alltså och vi fick leta reataurang på hemmaplan. Efter en stunds letande hamnade vi på La Salsa, där vi fick äta mexicanskt.
Bussen tog oss hem till en myskväll på rummet eftersom vi alla tre var krassliga.
27/4
Väl hemma fick jag för mig att vara lite nyttig så jag drog på mig mina joggingskor och skulle ge mig ut på en tur. Vad jag inte tänkte på var att det regnade, vilket resulterade i att jag behövde mer kläder. Jag hade bara packat ner träningskläder för inomhusbruk eller eventuellt sommarvärme, fråga mig inte varför. Därför fick jag nu dra på mig allt varmt jag hade och såg tillslut ut som en uteliggare. Ljusblåa mysbyxor, randiga kostrumpor med ansikte över dessa byxor, randig alcatraztröja och en student 2008 t-shirt runt halsen, ungefär så fint blev det. När jag sprungit halvvägs kom de stora dropparna och när jag kom hem såg det ut som att jag badat i havet, men det var skönt!
Denna kväll fick vi det bevisat, vi kan inte tvätta. Vi kom sent på att vi visst behövde tvätta våra kläder inför den kommande veckans arbete och gick därför ner til Mary för att fråga om vi kunde göra det. Inga problem sa hon snällt och visade hur vi skulle göra. När vi sedan kom ner för att hämta vår svarta tvätt, som vi nu tänkte hänga på tork sa hon: "Oh, I had to wash it again cause there were way too much clothes in the machine. You had put clothes for three machines in one." Bra jobbat!
26/4
När vi kom ner till frukost kollade Mary på oss och konstaterade att vi tycker om det där med att sova på morgonen. Efter frukost och fixning tog vi bussen in till city centre där det var marknad. Vi strosade runt, njöt av solen, kollade på folk, åt falafel och myste som bara den!
Med taxichafförens ord om Salthill och Marys karta i huvudet satte vi oss på första bussen som skulle ta oss till detta underbara ställe. Vi köpte kaffe och smoothie och tog en promenad längs stranden. Helt underbart!
Efter en stund kom barnet i Rebecca fram och hon började den långa vandringen ut på en udde. Jag och Hanna satte oss på varsin sten för att beskåda detta. Här satt vi ett bra tag och med solen i ansiktet, utsikt över havet och Hanna och Rebecca som sällskap tar detta en plats i den absoluta toppen av mina favoritstunder på Irland. Efter detta började den otroliga vandringen hem. Den otroliga vandringen blev det eftersom vi gick åt fel håll och glömde vända där Mary sagt åt oss att vända. Vi gick, gick och gick och Rebecca stannade vid varje busstation. Även om det resluterade i en lång, lång promenad så var det otroligt skönt! Det var så härligt att till och med Rebecca saknar det nu när vi är hemma. Vi träffade en sagotant som förklarade vägen och lät oss veta att vi var tre "beautiful, beauutiful, beauuutiful girls."
Vi kom tillslut hem och när vi vid den goda middagen berättade för Mary om vår promenad som inte alls var de där tre kilometerna hon sagt, var allt hon hade att säga: "Oh. my. God!"
Förfest tillsammans med klassen på The Living Room. En förfest som höll på att bli en helfest. Här träffade vi trevliga engelsmän och vi dansade, dansade, drack och drack. Av någon anledning hamnade vi, tillsammans med några irländare, på Roisin Dubh där vi fick smeknamnet "Bacardiflickorna".
- "Too drunk"
- "Don´t argue with me"
- "How many passports do you have? Are you a terrorist?"
Även om det inte blev någon limbodans på Marys vardagsrumsgolv, eller någon spya på toalettens heltäckningsmatta, (eller?), så blev det en toppenkväll! Okej, toppenkväll är i underkant.
Detta var den dag på Irland jag helst av allt vill tillbaka till. Den var helt perfekt och jag skulle göra mycket för att få uppleva den igen. Tack mina vänner, för att ni förgyller min tillvaro. En dag ska vi ha ett av de där husen i Salthill, så är det bara!
♥ ♥ ♥
25/4
Efter jobbet mötte jag Hanna och Rebecca och vi traskade till Dunnes Stores för att inhandla en billigare variant av alkohol till kvällen eftersom det var dyrt att enbart dricka ute. Det var denna dag Hanna och Rebecca var olagliga, och även denna dag Rebecca var blind. Tillslut kom vi hem och begav oss på förfest till The Living Room, där vi mötte vår kära klass. Just det där med kära skulle vi visa prov på under kvällens gång. Efter förfest gick vi alla till nattklubben Central Park, C.P, för fortsatt dans och alkoholförtäring. Här träffade Anton en tjej. Dock inte vilken tjej som helst. Nej, vi fann Anton hand i hand med Phyllis barnbarn. Just precis, hur stor är chansen? I alla fall, musiken på detta ställe var fruktansvärd och jag kan inte göra annat än att hålla tummarna för att det var temakväll. Men vem bryr sig om musiken när man har världens bästa sällskap? Det blev kramkalas i massor och jag överdriver inte om jag säger att 500 kort blev tagna på C.P denna kväll. Det enda som egentligen kan beskriva kvällen är nog: Incest, incest, ekonomfest!
Eftersom vi fått stränga order om att inte gå hem, även om alla var sugna på att prova genvägen även denna kväll, tog vi en taxi. Detta visade sig vara en himla tur då taxichaffören var en jättetrevlig gubbe som gav oss tips om Salthill. Jag säger bara: tack, tack, tack!
♥
24/4
Efter jobbet blev jag upphämtad av Hanna och Rebecca och vi tog en runda i staden innan vi åkte hem för att duscha och äta. Den där dusch och mat proceduren tog faktiskt sin lilla tid varje gång den skulle göras, så noga planering behövdes för att vi alla skulle hinna. Eftersom det var torsdag var utgång planerad, med efter att ha spräckt tidsschemat och efter hårt slit på jobbet blev det ändrade planer. Vi stannade hemma för en myskväll och Guinnessen fick vänta till morgondagen.
23/4
Efter att ha snoozat en stund drog jag mig motvilligt upp ur sängen. Det belv frukost med Mary och Brian, en liten söt unge, och Mary började nu undra varför jag i hela friden åt kaviar på morgonen. Tydligen var detta, enligt Mary, något väldigt konstigt. Bussen kom nästan i tid i alla fall och efter en härlig och varm bussresa väntade en riktigt rolig dag på jobbet! Denna dag var det lite mer folk i affären och provrumen och skoavdelningen var mina.
Det blev lunch på torget tillsammans med alla fåglar och det riktigt härliga vädret! Tiden sprang iväg och vid 17.10 satt jag på bussen hem tillsammans med Eva och Marianne. Hemma väntade en god middag och efter lite handlande begav vi oss till city centre för fotboll. Det var nu Barcelona-Man Utd och första halvlek avnjöts på Kings Head. I pausen gick vi till The Living Room där den resterande delen av kvällen tillbringades tillsammans med klassen, en massa irländare och öl.
22/4
Den riktiga jobbveckan drog nu igång och jag fick säga hejdå till min älskade sovmorgon. Eftersom Hanna och Rebecca började senare än mig fick jag dra mig upp och äta frukort med Mary och Tony själv. Denna dag hade vi även sällskap av de två franska tjejerna som även de bodde hos familjen Shaughnessy. Två 13 åriga tjejer som i princip knappt kunde säga hej på engelska. Det blev därför en ganska spännande frukost, med några försök till en konversation. Efter ett tag gav dock Mary och jag upp men fransyrskorna slutade inte le för det. Vid 08.28 gick bussen till centrum och jag befann mig på jobbet klockan 09.00. Där stannade jag till 17.00 då jag blev upphäntad för lite häng i city. Efter shopping, som resulterade i en klänning, stressade vi som bara den för att hinna duscha och äta innan Liverpool-Chelsea matchen som skulle ses tillsammans med klassen på The Living Room. Mys, SP05Ei, fotboll, spänning och öl får sammanfatta kvällen.
21/4
20/4
Maten serverades hemma på Renmore Road 76, och efter en god måltid började vandringen till The Huntsman Inn. The Huntsman Inn låg egentligen bara några minuter iväg, men eftersom mina vänner begick det stora misstaget att lita på mitt obefintliga lokalsinne blev vägen dit en aning längre. Efter att ha traskat på ett bra tag tänkte vi att det är nog bäst att fråga vart det egentligen ligger. Vi grabbar tag i en springande tjej som ger oss beskedet att: "The Huntsman Inn? Oh, that's far away." Vi fick vända på klacken och gå åt motsatt håll och jag fick efter detta inte längre agera vägvisare. I vilket fall som helst kom vi tillslut till puben och kunde möta vår klass. Där blev det mys med dricka och prat om familjer och morgondagen.
Även om vi var sugna på att prova genvägen följde vi Phyllis stränga order om att ta bussen hem. Med pirr i magen inför morgondagen ställde vi klockan och somnade ganska snabbt.
19/4
Nu var den kommen, dagen vi alla väntat på. Klockan 12.53 skulle tåget lämna Älmhults station och ta oss till flygplatsen i Köpenhamn. Det fick bli en sovmorgon, eftersom jag hade mina aningar om att jag inte skulle få avnjuta speciellt många sådana de närmsta två veckorna. Efter packning och avsked bar det alltså av och vi hade nu en lång,lång resa framför oss. Flygningen gick bra, med lite tröst och stöd från Sibbe, och vi landade i Dublin och efter några timmars väntan på den buss som skulle ta oss till Galway var vi åter påväg. Denna resa klassas numera som en av de värsta resor, i alla fall bussresor, jag någonsin gjort. Jag mådde så, så dåligt och det tog närmare 5 timmar. Efter denna evighet i bussen kom vi alltså tillslut fram till vårt hem de kommande veckorna och jag fick väldigt bra första intryck. Vi mötte den omtalade Phyllis, även kallad Philip och blev hämtade av vår nya pappa Tony. Vi satte oss i en tyst bil och styrde mot vårt nya hem. Efter ett tag tog dock Tony mod till sig och bröt tystnaden med ett tappert; "it´s going to be rain all week". Jaha, tänkte vi. Jippie.
Vi kom i alla fall hem och möttes av en liten, mini, tiny Molly och en Mary i morgonrock. Vi blev visade till vårt rum och när vi satt oss i våra sängar kunde vi pusta ut. Vi hade kommit till en bra familj och behövde alltså inte vara oroliga längre. Med siktet inställt på lunchdate med klassen och Phyllis dagen därpå, somnade vi när vi väl kom i säng som tre små barn.
Galway
Visst, det är jätteskönt att vara hemma igen. Det är det verkligen och jag har saknat det. Men Galway var underbart, jobbet var underbart, familjen var underbar, folket var underbart, pubarna var underbara, klassen var som vanligt underbar och mina rumskompisar var, och är, underbara. Jag kunde omöjligt haft det bättre där borta och jag kan inte mer än säga tack. Tack för oförglömliga minnen och för att ni gjorde denna resan till den bästa någonsin.
SP05Ei, imorn är det en månad kvar.
Det finns mycket, mycket att skriva om men det har jag inte tid med nu, för nu väntar solen och en promenad.
What the fuck Mary?!
♥
