emeliejönsson

Fredagen den 13.

Otur? Nej

Olycka? Nej

Lycka? Ja!

Utsikterna för vår sista vistelse i vår favoritlägenhet på Möllan var inte de
bästa när vi för två veckor sedan satte oss på tåget som skulle ta oss ner
till Malmö denna fredagskväll. Följande talade emot oss:

- Det var fredagen den 13:e.
- Diana var tvungen att jobba vilket betydde att hon inte kunde vara med oss.
- Vi skulle klara oss själva i the big city of Malmö.
- Eva höll på att spricka innan vi hoppat av tåget.
- Det var taxichafförens första dag på jobbet.
- Min biljett hade lika gärna inte kunnat scannas.
- Donnas lägenhet var tom, vi hade kunnat bli tvugna att sova på varandra.

Ja, med andra ord hade vi inte mycket på vår sida. Men brydde vi oss om det?
Självklart inte, och som vanligt blev det hela hur bra som helst!

Sushin var mumsig. Vi hittade en madrass. Vi hittade till Donna, och till Babel.
Framförallt hittade vi tillbaka. Min biljett fungerade. Kleerup var toppen. Musiken
var bra. Och sist men inte minst, vi hade varandra.

Morgonen efter denna underbara kväll vaknade jag av Sahara Hotnights skrikande
i min mobil. Jag drog mig upp, stapplade bort till väskan utan att hitta min mobil.
Sur och arg över att någon ringer klockan 08.00 en lördagsmorgon (tycker fortfarande
att det bör vara förbjudet) var det nog tur att jag inte hann svara. Detta humör ändrades
dock när jag för andra gången vaknade av att jag slog i mitt knä i golvlisten och
ringde upp tresvar. Det var Kyrkbacken. Jag hade fått blommor. För första gången
i mitt liv hade någon skickat blommor till mig. Jag smälte totalt och mitt arga
humör var borta.
Kristoffer hade vid detta laget lämnat oss och påbörjat sin resa hem. Jag och Eva
hade andra planer. Man kan ju faktiskt inte åka till Malmö utan i alla fall ett par timmars
springande i affärer trånandes efter kläder. Förutom shopping hann vi även med en mysig
frukost på Espresso House och stress utan dess like. Jag och Eva lärde oss denna
dag att vi inte kan klockan. Vi började med att springa med världens tyngsta
väska, som till råga på allt gått sönder, och slutade strosandes mot stationen
med all tid i världen. Men att vara på stationen 20 minuter innan tåget går är
ingen garanti för att man ska hinna på tåget innan det börjar rulla. Fem
sekunder var ungefär den tid vi hann hämta andan på tåget innan det rullade iväg. Helt
otroligt att vi aldrig kan lära oss.

Om jag smälte när de ringde från Kyrkbacken på morgonen kan jag nog säga att en
liten del av mig dog när jag väl hemma insåg att det var kära Rasmus som var boven i dramat.

Resterande delen av lördagen tillbringade jag sedan i soffan framför SATC innan
det var dags att börja kvällens Spekan-pass. Där blev det hängande och rännande
i garderoben mesta delen av kvällen vilket faktiskt gav mig träningsvärk. Detta
märktes väl i söndags då jag och Eva hade vår söndags-date i Friskislokalen.
Ännu mer känningar blev det på dansen efteråt. Men vad gör det när det är så
underabrt kul? Nu kan man faktiskt börja se ljuset i tunneln och jag älskar det!

♥