3/5
Ja, alarmet var ställt vid 04.45, som sagt. Men det kunde tydligen inte stoppa oss från att sova. Vid 06.20 knackar det på dörren och Mary skriker: "Giiiirls!" Jaja, vi är vakna blir vårt svar och när Mary stängt dörren inser vi vad vi gjort. Vi är inte alls vakna, klockan är tjugo över sex, vi ska vara på mötesplatsen om 40 minuter, senast, vi har inte packat klart, vi har inte gjort något av allt vi skulle göra denna morgon. Panik utbryter. Jag kilar ner till Mary och hjälper henne att duka, hon hade visst också försovit sig. Äter på två sekunder, borstar tänderna, byter om och packar. Vid 06.45 ringer mitt alarm, alarm 4, ajdå. Att göra sig iordning kunde jag drömma om, så jag fick lämna Renmore Road som jag vaknade. Ingen vacker syn. Vid 06.59 sätter vi oss i bilen, efter att ha sagt hejdå till Mary. Det var ett jobbigt hejdå, som fick bli ett "vi ses snart!", och söta Mary började gråta när vi gick. Åh, vad jag saknar henne!
Samling med klassen för väntan på bussen som skulle ta oss till Dublin. Stackars Rickard kan inte haft en rolig bussfärd, då han hamnade jämte mig, som sov hela vägen. Från det att jag satte mig i bussen, tills dess att den stannade i Dublin. Men det var skönt och välbehövligt!
Väl framme tog vi oss in till staden och gick, tillsammans med Marianne, och åt. Jag, Hanna, Rebecca och Marianne på Bagel Factory, det kan inte bli bättre! Efter en riktigt god bagel fortsatte historieundevisningen med Marianne i spetsen. Vi hann även gå in i några affärer, köpa en smoothie och sitta i solen och njuta, innan det var dags att ta sig tillbaka till stationen, fräschare än någonsin! Det kändes bra.
Det var nu det hände. Någon nämde något om ett pass, och då slog det mig. Pass, vart är mitt pass?! Ja, efter en genomletning i alla mina väskor fick jag konstatera att jag inte hade det. Jag fick samtidigt äta upp mina ord om hur dumt det är att kopiera sitt pass och ha en kopia med sig. Marianne och Anders, varför skulle detta vara bra? Jo Emelie, det vet du nu.
Jag kom i alla fall, tillslut, hem till Sverige och det enda som återstod var en bilresa hem, på rätt sida vägen. När vi körde in på grusvägen här hemma märkte vi att det blivit sommar. Det var helg grönt överallt och värme i luften, fast klockan var mitt i natten. Nu fick vi säga hejdå och det kändes otroligt konstigt att gå och lägga sig själv, i sin egen säng. Det räckte att jag kom innanför dörren, att jag hörde bilen köra iväg, så saknade jag mina vänner.
Vad jag än skriver så kommer det inte kunna beskriva denna resa. Det finns inte ord och allt jag kan säga är tack.
Tack för allt, allihopa!
SP05Ei, det är inte länge kvar nu.
♥♥♥
Samling med klassen för väntan på bussen som skulle ta oss till Dublin. Stackars Rickard kan inte haft en rolig bussfärd, då han hamnade jämte mig, som sov hela vägen. Från det att jag satte mig i bussen, tills dess att den stannade i Dublin. Men det var skönt och välbehövligt!
Väl framme tog vi oss in till staden och gick, tillsammans med Marianne, och åt. Jag, Hanna, Rebecca och Marianne på Bagel Factory, det kan inte bli bättre! Efter en riktigt god bagel fortsatte historieundevisningen med Marianne i spetsen. Vi hann även gå in i några affärer, köpa en smoothie och sitta i solen och njuta, innan det var dags att ta sig tillbaka till stationen, fräschare än någonsin! Det kändes bra.
Det var nu det hände. Någon nämde något om ett pass, och då slog det mig. Pass, vart är mitt pass?! Ja, efter en genomletning i alla mina väskor fick jag konstatera att jag inte hade det. Jag fick samtidigt äta upp mina ord om hur dumt det är att kopiera sitt pass och ha en kopia med sig. Marianne och Anders, varför skulle detta vara bra? Jo Emelie, det vet du nu.
Jag kom i alla fall, tillslut, hem till Sverige och det enda som återstod var en bilresa hem, på rätt sida vägen. När vi körde in på grusvägen här hemma märkte vi att det blivit sommar. Det var helg grönt överallt och värme i luften, fast klockan var mitt i natten. Nu fick vi säga hejdå och det kändes otroligt konstigt att gå och lägga sig själv, i sin egen säng. Det räckte att jag kom innanför dörren, att jag hörde bilen köra iväg, så saknade jag mina vänner.
Vad jag än skriver så kommer det inte kunna beskriva denna resa. Det finns inte ord och allt jag kan säga är tack.
Tack för allt, allihopa!
SP05Ei, det är inte länge kvar nu.
♥♥♥
Kommentarer
Postat av: Rebecca
Tack!
Trackback
