emeliejönsson

Äntligen sovmorgon!
När vi kom ner till frukost kollade Mary på oss och konstaterade att vi tycker om det där med att sova på morgonen. Efter frukost och fixning tog vi bussen in till city centre där det var marknad. Vi strosade runt, njöt av solen, kollade på folk, åt falafel och myste som bara den!
Med taxichafförens ord om Salthill och Marys karta i huvudet satte vi oss på första bussen som skulle ta oss till detta underbara ställe. Vi köpte kaffe och smoothie och tog en promenad längs stranden. Helt underbart!
Efter en stund kom barnet i Rebecca fram och hon började den långa vandringen ut på en udde. Jag och Hanna satte oss på varsin sten för att beskåda detta. Här satt vi ett bra tag och med solen i ansiktet, utsikt över havet och Hanna och Rebecca som sällskap tar detta en plats i den absoluta toppen av mina favoritstunder på Irland. Efter detta började den otroliga vandringen hem. Den otroliga vandringen blev det eftersom vi gick åt fel håll och glömde vända där Mary sagt åt oss att vända. Vi gick, gick och gick och Rebecca stannade vid varje busstation. Även om det resluterade i en lång, lång promenad så var det otroligt skönt! Det var så härligt att till och med Rebecca saknar det nu när vi är hemma. Vi träffade en sagotant som förklarade vägen och lät oss veta att vi var tre "beautiful, beauutiful, beauuutiful girls."
Vi kom tillslut hem och när vi vid den goda middagen berättade för Mary om vår promenad som inte alls var de där tre kilometerna hon sagt, var allt hon hade att säga: "Oh. my. God!"

Förfest tillsammans med klassen på The Living Room. En förfest som höll på att bli en helfest. Här träffade vi trevliga engelsmän och vi dansade, dansade, drack och drack. Av någon anledning hamnade vi, tillsammans med några irländare, på Roisin Dubh där vi fick smeknamnet "Bacardiflickorna".

- "Too drunk"
- "Don´t argue with me"
- "How many passports do you have? Are you a terrorist?"

Även om det inte blev någon limbodans på Marys vardagsrumsgolv, eller någon spya på toalettens heltäckningsmatta, (eller?), så blev det en toppenkväll! Okej, toppenkväll är i underkant.

Detta var den dag på Irland jag helst av allt vill tillbaka till. Den var helt perfekt och jag skulle göra mycket för att få uppleva den igen. Tack mina vänner, för att ni förgyller min tillvaro. En dag ska vi ha ett av de där husen i Salthill, så är det bara! 

♥ ♥ ♥