emeliejönsson

Nu var den kommen, dagen vi alla väntat på. Klockan 12.53 skulle tåget lämna Älmhults station och ta oss till flygplatsen i Köpenhamn. Det fick bli en sovmorgon, eftersom jag hade mina aningar om att jag inte skulle få avnjuta speciellt många sådana de närmsta två veckorna. Efter packning och avsked bar det alltså av och vi hade nu en lång,lång resa framför oss. Flygningen gick bra, med lite tröst och stöd från Sibbe, och vi landade i Dublin och efter några timmars väntan på den buss som skulle ta oss till Galway var vi åter påväg. Denna resa klassas numera som en av de värsta resor, i alla fall bussresor, jag någonsin gjort. Jag mådde så, så dåligt och det  tog närmare 5 timmar. Efter denna evighet i bussen kom vi alltså tillslut fram till vårt hem de kommande veckorna och jag fick väldigt bra första intryck. Vi mötte den omtalade Phyllis, även kallad Philip och blev hämtade av vår nya pappa Tony. Vi satte oss i en tyst bil och styrde mot vårt nya hem. Efter ett tag tog dock Tony mod till sig och bröt tystnaden med ett tappert; "it´s going to be rain all week". Jaha, tänkte vi. Jippie. 
    Vi kom i alla fall hem och möttes av en liten, mini, tiny Molly och en Mary i morgonrock. Vi blev visade till vårt rum och när vi satt oss i våra sängar kunde vi pusta ut. Vi hade kommit till en bra familj och behövde alltså inte vara oroliga längre. Med siktet inställt på lunchdate med klassen och Phyllis dagen därpå, somnade vi när vi väl kom i säng som tre små barn.