emeliejönsson

Jag kan inte på något vis, med alla ord i världen, beskriva denna dag. När jag inte kan förstå den själv känns det omöjligt att ens försöka sätta ord på den. Den var ofattbar, på alla sätt och vis. 

Så många känslor, så mycket lycka, så många skratt och så mycket glädje.  

Det var den bästa dagen i mitt liv, slutet på en underbar vecka. Slutet på tre underbara år. Eller nej, det var inte slutet. Bara för att vi inte går i skolan betyder inte det att vi är slut, SP05Ei.
Som Lars sa i sitt tal: Det är samma sak varje år. Folk lovar varandra att de ska höras av, att det inte alls kommer bli någon skillnad. Men så blir det inte. Jag har sett det så många gånger och vet att man glider ifrån varandra. Men på något sätt känner jag annorlunda för er. Som ni själva säger; ni är något extra SP05Ei, ni har faktiskt något extra. Så denna gången tror jag inte att det bara är tomma ord. Ni kommer hålla kontakten.

Klockan 07.30 den 5 juni började det som visade sig bli så mycket mer än jag någonsin vågat hoppas på. Klassen med stort K samlades hos Annie för champagnefrukost. Vi donade och fixade och jag kan nästan garantera att vi hade den godaste champagnefrukosten av alla, men det förtjänade vi efter allt slit för UF. Hos Annie blev det fotografering och mys innan vi traskade genom skogarna till kyrkan. Här väntade alla andra studenter och det blev en väldigt fin början på dagen. Kyrkan bjöd på sång, tal och min första, riktiga, gråtattack.

Efter kyrkan gick vi alla till Haganässkolan för att äta lunch. Det var dukat för långbord och mattanterna bjöd på potatissallad, kycklingspett, sallad och god jordgubbsefterrätt. Mums! Här fick vi umgås ytterligare en stund med våra klasskompisar och alla fick hålla sina tal. SP05Ei skippade talet och sjöng en sång istället, en mycket bättre idé. I matsalen var det även utdelning av stipendier och liknande och till min stora förvåning blev jag tilldelad ett i spanskan, tackar tackar Jonas. Innan vi visste ordet av var lunchen över och halva dagen förbi.

Efter lite friskluft och spring i skogen samlades vi i A12, en sista gång, där Marianne och Anders förberett en väldigt rolig Power Point presentation. Jag som inte trodde att vi ändrats något sen 1:an, ack så fel jag hade. Det blev presentutdelning, skriv i mössorna och tal. Till var och en av dessa saker föll en, eller flera, tårar. När Marianne och Lars höll sina tal klarade inte jag mer. Jag försökte faktiskt hålla mig och trodde inte att jag skulle göra mer än fälla några tårar, men här visade det sig att jag hade fel igen. Deras tal kombinerat med de bilder som kom upp i mitt huvud blev helt enkelt för mycket och jag började storlipa, tårarna föll och jag hulkade. Men ja, jag kommer verkligen sakna det. Jag kommer verkligen sakna oss!

När vi torkat våra tårar och tagit en tur i Haganässkogen gick vi till alla andra studenter i gymnastiksalen. Det som hände i denna sal under denna timme går helt enkelt inte att förklara. Jag kan inte sätta ord på den känsla som infann sig hos mig när vi alla var samlade här. Dansandes, kramandes, sjungandes och förväntansfulla, tillsammans.  
Jag tror att ni som var i gymnastiksalen timmen innan utspringningen vet vad jag menar. Det går inte att förklara, och det tackar jag er för. Lyckligare än så tror jag att det är svårt att vara.

Klockan blev alldeles för snabbt 17.00 och det var alltså dags för den första klassen att springa ut. Det rullade på och helt plötsligt stod vi där, med tårar i ögonen och tittade på varandra. SP05Ei, ska vi ta dem?! JA! Och så sprang vi ut. Ut i friheten och ut mot framtiden. Det bästa av allt är ändå att vi gjorde det tillsammans. Att jag fick göra det med er, världens bästa klass, det gjorde allt.

Ute på grusplanen väntade släkt, vänner, blommor, kramar, tårar och lycka och jag kan fortfarande inte förstå det. Jag vill göra det igen, och igen, och igen och igen. Ta mig tillbaka!

Det blev en march till torget där tal och vårt fina flak väntade. Sång, skrik, lycka och SP05Ei, det finns inte mycket som kan slå det. Efter att vi kört några varv runt torget och skrikit tills dess att vår röst inte längre fanns traskade jag hem och mötte upp mina gäster. Det blev kramar i mängder, sång, presenter som jag tackar så hjärtligt för, mys, dans, skratt och god mat. Tack alla som kom och gjorde denna dag bättre än jag kunnat önska mig. Tack!

Kvällen sprang iväg och innan jag han blinka var det massa studenter på tomten vilket betydde att det helt plötsligt var dags att bege sig till SpeakEasy. Vilken kväll det blev. Vilken kväll och vilken natt. Här hade jag min, för dagen, sista gråtattack. Jag ville inte lämna er, jag ville inte lämna oss. Men vet ni vad, det har jag inte heller.

Now this is not the end.
It is not even the beginning of the end.
But it is perhaps, the end of the beginning.


SP05Ei, jag älskar oss och jag älskar allt vi var/är.
Tack för tre år av oförglömliga minnen.



Per aspera ad astra,
genom svårigheter mot stjärnorna.
♥