emeliejönsson

Jag är på blogghumör. Eller ja, blogghumör är kanske fel ord att använda i detta samanhang. Ordet har lite av en hemsk klang över sig, om jag får säga mitt. Blogghumör, frågan är om det kan det bli mer opersonligt? Egentligen är jag nog på prathumör, men eftersom kockan just nu är ganska mycket måste jag erkänna att det tar emot att ringa någon nu. Så då blir det till att skriva istället. Därför skapas nu en blogg. Äntligen, jag har menat göra detta under en lång tid men som med mycket annat har det inte blivit av. Så, äntligen. 
    Men ja, nu till detta blogghumör. Jag har denna söndag spenderat större delen av min vakna tid med att föra över bilder från vår gamla, gråa burk som vi kallat dator alldeles för länge nu, till vår nya svarta sak med en platt liten skärm och alltså gjort hela min familj en stor tjänst. Egentligen står de alla nu i tacksamhetsskuld till mig, den nuvarande familjen Jönsson, och alla de som komma skall. För jag har denna dag räddat alla våra kort. Alla kort vi tagit under de senaste ja, 4-5 åren. Och en liten parantes är att min kära familj tycker om det där med kort, vi tycker om att ta kort på saker och ting, föreviga händerser helt enkelt. Det gillar vi starkt. Så ja, tack vare mig har vi ju fortfarande kvar dessa kort, de finns numera i denna nya dator och ska så fort som möjligt över på cd-skivor, allt för att utplåna alla möjliga risker som finns, vilka alla slutar i samma totala katastrof, att korten försvinner. Denna katastrof har vi varit alldeles för nära under ett tag nu och vi ska inte sätta oss i riskzonen igen. Ett litet tips bara, från mig till dig, ha inte dina kort liggandes enbart på datorn. De betyder mer än så!
    Jaja, under denna överföring och sortering har jag fått se många härliga kort. Kort som lockat fram så många minnen, och om möjligt ännu mer känslor. Vissa kort har fått mig att le ett av de större leendena man kan le. Andra har bildat en stor klump i magen på mig. De finns även många kort som fyllt mina ögon till bredden med tårar. Med andra ord symboliserar dessa kort alla känslor en människa möjligen kan känna. Lite jobbigt att ta allt det på en dag, faktiskt. Det är kanske därför jag nu sitter här, men en obeskrivligt obehaglig känsla i kroppen, en klump i magen som inte vill försvinna.  
   Tänk egentligen vad kort är bra. Vilken perfekt uppfinning va, kameran. Att kunna föreviga en upplevesle, en händelse och en tid, en del av ens liv fastnar och stannar på detta kort, generation efter generation. Så mycket att föra vidare. Tänk om man inte haft kort, vad mycket man inte kommit ihåg. För varje kort man har tar ju fram en speciell känsla, en känsla som symbloiserar den tid och de känslor man hade just då. Korten gör dig glad, eller ledsen, de tar fram så många känslor. Idag har denna känsla mest bestått av saknad. En saknad på många olika grunder, av många olika anldeningar. Den kan iallafall sammanfattas som just saknad. En ganska jobbig sådan faktiskt. Jag tycker inte om när jag får denna saknad i kroppen, den vill liksom inte försvinna. Den sätter sig djupt i magen och gör sig påmind varje gång jag tar ett andetag. Jag kan i och för sig ärligt säga att jag är glad att denna känsla kommer över mig ibland. Den får mig att inse att jag måste ta vara på tiden. Leva varje dag och inte längta så förbannat mycket som jag faktiskt gör, på det som ligger i framtiden. Det kommer det också, och det gör det fortare än man tror, fortare än man vill. Jag har hur många gånger som helst tänkt pecis de tankar jag sitter och tänker nu. Men lär jag mig och gör något åt det? Nej, självklart inte. Men nu ska jag verkligen försöka. För är det något jag insett och faktiskt lärt mig det senaste året så är det att man aldrig vet vad som väntar. Det blir inte som man tänkt sig och man kan inte vara säker på något, ingenting. Man kan inte ta något för givet, inte för att jag någonsin gjort det, men när man gör det, det är då det blir farligt. Det är då man sätter saker och ting på spel.
    Jag har mindre än fyra månader kvar av min gymnasietid. Mindre än fyra månader kvar i min trygghet, den trygghet jag behöver. Mindre än fyra månader kvar med min klass, SP05Ei, med alla skratt, alla kramar, allt som symboliserar oss. Om fyra månader har tiden hunnit ifatt oss och ryckt bort den mjuka, sköna matta vi har under våra fötter och lämnat oss åt, ja åt vad? Det vet vi inte. Det är väl det många är glada för egentligen. Glada för att de slipper allt detta, att de får ge sig av och lämna allt bakom sig. Visst, jag vill väl också pröva mina vingar, se vart livet tar mig. Men jag undrar om jag är redo, redo att möta världen än? Utan den trygghet jag haft hela mitt liv. Nej, jag tror inte det. Men kanske kan denna känsla infinna sig i mig under de närmsta månaderna, det vore inte helt fel.
    Nej, nu vet jag inte riktigt vilket spår jag gled in på. För många tankat snurrar i huvudet, precis som vanligt. Allt är alltså i sin ordning. Men jag antar att det är så för de flesta som just nu befinner sig i denna situation. I desperata försök att komma på vad de ska göra med sina liv. Precis som att det måste bestämmas nu. Man har ju faktiskt hela livet på sig att komma på vad man vill göra, inte sant? Och livet är inte till för att planeras och struktureras upp, livet är till för att levas. Att vara öppen för allt som kommer i ens väg och ta det som det kommer. I slutändan kommer det lösa sig, så är det bara. Det viktiga är bara att man omger sig med människor man mår bra av, människor man vill ha i sin närhet. Viktigare än det är att man tar hand om dessa människor, visar dem vad de betyder för en och att man verkligen uppskattar deras närhet.
    Jag hoppas för allt i världen att jag får ha er kvar, ni som betyder mer än allt annat för mig, ni som gör min tillvaro fantastisk, nu när vi närmar oss slutet av vår skoltid. Er vill jag aldrig förlora. 


But if walls could talk, they would tell you how much I break apart.


(Jag insåg just vilket djupt första inlägg detta blev, men ja)