En dag kvar.
Jag kan inte riktigt förstå hur jag, varenda gång jag ska packa, kan bli lika förundrad över hur svårt det faktiskt är. Jag befinner mig just nu mitt i en packningspaus och har sakta med säkert börjat inse att detta inte blir lika enkelt som jag först trott. När jag började denna packning tidigare idag var jag vid gott mod. Jag hade letat upp den största väska min familj äger, och tänkte i och med detta att det inte längre skulle vara några problem. Men ack så fel man kan ha. Nu när jag ett tag senare står här och tittar, först på min väska, där de lediga ytorna som tidigare såg oändliga ut blir mer och mer obefintliga, och sedan på det klädberg jag byggt upp jämte min säng slår det mig; Emelie, detta kommer aldrig gå.
Idag var det avslutning på barngymnastiken med lek, glass och kramkalas. Det är konstigt att man kan bli så glad bara av att se dessa barn. Jag måste erkänna att jag kommer sakna dem över sommaren, ganska mycket faktiskt.
- "Jag är singel, så jag får sova var jag vill!" :)
Ja, varför börjar vi inte varje dag med krampiet?
